Kärleksförklaring 20 #blogg24: Luleå

Luleå (Wikicommons)

I dag tänkte jag hylla Luleå. Min hemort mellan åren 1984-1992. Jag var alltså 14 år när vår familj flyttade ner till Luleå. Och man kan säga att vi hamnade i Luleå av en slump, eller snarare en rad oförutsedda händelser.

Vi bodde då i en liten by i Kiruna Kommun som heter Svappavara. Där hade gruvan precis stängt och samhället var dödsdömt. Pappa hade sedan ett par år pendlat in till Kiruna och hade ett bra jobb där som programmerare på LKAB och det var dit vi hade velat flytta. Minns inte om mamma var klar med omskolningen och om hon hade börjat jobba eller pluggade då. Men när gruvan i Svappavara stängde var det helt hopplöst att försöka sälja radhuset vi bodde i. Länsarbetsnämnden (?) erbjöd oss hjälp med flytt och tom att ta över det återstående på huslånet på ett villkor: Att vi lämnade Kiruna kommun. Så pappa sökte jobb söderut: Både i Stockholm (blev erbjuden jobb på Sun 1984, hade varit coolt om han varit med där från ”starten”) och Luleå där han tackade ja till ett jobb på Ångpanneföreningen. Så hösten 1984 flyttade vi ner till Luleå. Det var nervöst att som bypajsare från Svappavara börja på 8:an i Hertsöskolan i Luleå. Men säkerligen hade det varit ännu tuffare att flytta till Stockholm.

När folk frågar vart jag är ifrån så svarar jag fortfarande alltid att jag är från Luleå trots att jag bodde 14 år i Kiruna kommun. Får jag möjlighet att utveckla svaret till mer en 2 sekunders versionen brukar jag lägga till att jag är född i Luleå. Men anledningen till att jag känner det som att jag har mitt ursprung i Luleå är nog att de 8 åren från att man är 14 till att jag fyllt 22 är så viktiga. Det var då jag blev en självständig individ, gick ut gymnasiet, flyttade hemifrån, träffade min nuvarande fru osv.

Så Luleå har en särskild plats i mitt hjärta. Luleå är en vacker stad vid bottenvikens strand. Själva stadskärnan ligger på en halvö med Luleåälvens mynning på ena sidan och havet på den andra.

Poster för Midnight sun cup Luleå 1988Sommaren 1988 var speciell. Det var en varm sommar. Jag fick körkort och då pappa precis fick tjänstebil fick jag + min bror ta över hans metallic gröna Volvo 240 från 1976 med taklucka. Den drog 1.6 liter per mil men vi åkte på långsemester till Lofoten ändå. Den sommaren hade Luleå en World Cup seglingstävling för VM12:or. Och det var väldigt mycket folk som kom till stan och riktig karnevalstämning i en hel vecka. Minns att det var riktigt varmt och så fint väder att det tom för ovanlighetens skull var helt spegelblankt på havet en kväll när de skulle ha en deltävling.

Efter den sommaren försökte Luleåborna återskapa stämningen från VM-veckan 1988 med något som kallades Sjöslaget. Men det blev inte alls samma sak utan mest bara som vilken festival som helst.

Jag flyttade från Luleå till Helsingfors sommaren 1992. Min bror hade då redan flyttat till Uppsala. Och sedan blev det så att mina övriga 2 bröder, mamma och till sist även pappa flyttade från Luleå. Så from år 2000 så är det ingen i min familj som bor kvar där. Jag var till Luleå på jobbresa några år efter att pappa flyttat därifrån och tog in på Scandic. Då var jag orolig att någon gammal gymnaisekompis eller liknande skulle sitta i receptionen, för det skulle kännas fånigt att ta in på hotell i sin gamla hemstad. Men det fanns ingen som det kändes naturligt att ringa och fråga om jag kunde knoppa in hos trots att jag då och fortfarande har både släkt och goda vänner där.

Det är trevligt att återvända till Luleå men det blir allt för sällan. Luleå är en stad som för alltid kommer att ha en särskilt plats i mitt hjärta. Som är staden där jag blev den jag är.

 

Kärleksförklaring nr19 #blogg24: Eldsjälen Maria

Maria Johansson och en gruppbild från torsdagsaktionen

Idag tänkte jag rikta min kärlek till en äkta eldsjäl: Maria Johansson

Maria var, till för inte så länge sedan, DHRs ordförande. I den rollen har Maria under många år drivit frågor om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättningar. Jag lärde känna Maria via Lars Lindberg då jag + Lars höll en heldags utbildning i sociala medier för HSO 2010. Sedan dess har jag och Maria blivit goda vänner och har träffats i en rad olika sammanhang och har hållit kontakten via främst Facebook.

Maria är numera inte längre DHRs ordförande och har sedan hon slutade där börjat engagera sig politiskt i Folkpartiet.

Maria får min kärleksförklaring idag för att hon är en sådan härlig eldsjäl och vad jag skulle vilja benämna en äkta människorättskämpe. Det är visserligen trist att vi fortfarande behöver sådana i Sverige år 2014. Men det finns en del orättvisor som ett land som vårt behöver få ordning på. Och Maria har gjort och gör fortfarande mycket för att det ska ske.

I går fick Maria ett hedersomnämnande när tidningen Resumé utsåg årets lobbyist. Detta fick Maria för att hon var initiativtagare till Torsdagsaktionen, som jag bloggat om tidigare och som pågick i över två år.

Torsdagsaktionen

Varje torsdag sedan december 2011 till april 2014 har funktionshindersrörelsen manifesterat utanför Rosenbad kl 8.00-9.00. Varje torsdag delades blåa lappar ut som berättade hur många dagar det gått sedan den 19 november 2010 då remisstiden gick ut för förslaget i promemorian Bortom fagert tal (Ds 2010:20) som gick ut på att bristande tillgänglighet ska klassas som en form av diskriminering.  USA, Norge, Sydafrika och många andra länder har haft sådan lagstiftning länge. Men i Sverige har det dröjt allt för länge.

Varför var torsdagsaktionen viktig?

Tillgänglighet är en fråga om demokrati och en naturlig följd av konstaterandet att alla människor är lika mycket värda. En god tillgänglighet är en grundförutsättning för att alla ska kunna delta och bidra i samhället! Genom att få med bristande tillgänglighet som en form av diskriminering i diskrimineringslagstiftningen i Sverige borde det göra att synen på otillgänglighet skulle ändras.

Riksdagen beslutade den 14 juni 2012 att skyndsamt ge regeringen i uppdrag att komma med ett lagförslag. I januari 2014 lämnade regeringen ett besked om att den skulle  komma med en proposition den 18 mars 2014. Den 24 juni 2014 antogs bristande tillgänglighet som en ny form i diskrimineringslagen och den lagen träder i kraft nu i årsskiftet. Lagen blev till slut tyvärr ganska tandlös och det finns allt för många kryphål i form av dispansmöjligheter, undantag och avgränsningar. Detta har gjort att torsdagsaktionen byttes ut mot tisdagsaktionen.

Jag var med några gånger (allt för få) utanför Rosenbad under tiden som Torsdagsaktionen pågick. Det var härligt att se det engagemang som Maria lyckades mobilisera. Och Maria var där själv precis varenda torsdag hon inte hade förhinder för att hon var på resa, var sjuk och liknande. I ur och skur, gassande sol, 18 minusgrader osv. Och hon tjatade på folk på Facebook och via andra kanaler så det var några stycken och vid ett speciellt tillfälle var där så mycket som 300 personer som tog emot ministrarna då de var på väg in till sitt möte.

Tack för att jag får vara din vän Maria! Keep up the good work!

Kärleksförklaring nr 18 i #blogg24: My bro Anders

My bro!! Face-to-face för en gångs skull

Ett foto publicerat av Daniel Erkstam (@erkstam)


Anders Sporring träffade jag första gången via det lilla nätverket Bloggers Monday som började träffas för att prata nya medier och marknadsföring första måndags morgonen varje månad 2009. Vi fick tidigt en väldigt fin och nära kontakt. Och även om det ibland gå långa stunder mellan gångerna vi ses face-to-face så behåller vi kontakten via de 10-tals kanaler online där vi följer varandra.

För ett par år sedan köpte jag ”The bro code” i julklapp åt Anders efter att läst boken själv. Allt var inte applicerbart på vår relation men  vi hade mycket roligt åt det som står där. Så det kan jag rekommendera som julklappstips om du som man vill ge något kul till en ”bro”.

Anders du betyder mycket för mig och jag är glad att få ha dig som vän. Du har lärt mig mycket och genom dig har jag lärt känna en väldig massa andra fantastiska, inspirerande och smarta människor. Vi har ju tex 177 gemensamma vänner på Facebook 😉 Och jag har lärt mig så mycket av dig och de andra.

Så jag säger som vi brukar: Kram bro!

Kärleksförklaring nr 17 #blogg24: Knivsta

Bostadsrättshus i centrala Knivsta, Junior LivingJag har redan tidigare hyllat min favoritstad Uppsala, min födelsestad Kiruna och Finland, under #blogg24. Men nu vill jag även hylla min nuvarande bostadsort Knivsta.

Knivsta är så bra och lagom på alla sätt och vis. Vi bor lite utanför själva tätorten. Men det är ju Knivsta som är vår hemmakommun och närmaste centrum.

Huset på bilden är ett omdiskuterat hus i centrala Knivsta. Några menar att det är skitfult. Andra att det är snyggt. Det är i vilket fall som helst fyra hus med ungdomslägenheter i ett koncept som heter ”Junior Living”. Och vår äldste son köpte lägenhet där tidigare i höst och trivs bra där. En bit bort kan man skymta Knivsta kommuns fina nya kommunhus. Och där bredvid ligger den nyrustade tågstationen.

Pendlarvänligt

Knivsta ligger så bra till mellan Stockholm och Uppsala. Det går smidigt att åka åt båda hållen för att jobba. Och sedan vi flyttade hit till Knivsta 2000 så har jag jobbat ca 6 år i Stockholm och 8 totalt i Uppsala.  Det är liten andel av Knivsta kommuns invånare som jobbar i vår egen kommun utan man pendlar till någon av städerna eller Arlanda som ju är en gigantisk arbetsplats även bland Knivstabor.

Knivsta är ingen idyll men det händer saker här. Politikerna pratar om att vi kommer att vara 25000 invånare på sikt. Det är en företagarvänlig kommun. En ung kommun. Och där det händer en massa nytt hela tiden.

Det är stor inflyttning från både Stockholm och Uppsala hit. Jag tror det är kombinationen av att det finns en stor arbetsmarknad inom räckhåll med det faktum att hustomter och lägenheter är billigare här än i Uppsala/Stockholm. Senast igår såg jag en långtradare med ännu ett hus svänga in till villaområdet Alsike. När vi flyttade till Knivsta -00 var det knappt några hus där det nu är en hela villastad blandat med flerfamiljsbostäder.

Knivsta brukar ligga bra till och ibland även vinna sådana där creddiga undersökningar som ”bästa resultat i skolan”, ”flest utnyttjad föräldraledighet bland pappor”, ”minst brott per invånare” osv.

Så Knivsta är litet, lugnt och tryggt. Och jag älskar att komma hem till Knivsta efter en stressig dag i storstaden. Men närheten till två av Sveriges fyra största städer gör att det blir lite tunt med servicen i den egna kommunen.

Knivsta i reklamfilmer

Knivsta har figurerat i reklamfilmer några gånger. Av någon anledning är det när reklammakarna vill ha en plats som känns väldigt bonnig, som denna:

Busshållplatsen där huvudpersonene släpper av sina vänner ligger väldigt nära där jag bor. Även om de zoomat ut jättemycket hade busshållplatsen stått lika ensamt och ödsligt mitt i ingenstans.

När det ska se riktigt ödsligt och deprimerande ut, vart åker man då och filmar? Japp, du gissade rätt: Knivsta. 🙂

https://www.youtube.com/watch?v=a6_Kg9AN254

Men någon gång kan reklammakarna komma till Knivsta för att filma något riktigt fint och idylliskt. Minns ni denna reklam som nu är 10 år sedan den sändes?

Det går väldigt fort men barnen som vinkar är sonens dagis. Och Alexander själv står i mitten i brun/blå jacka med vit keps.

Knivsta på Facebook

Långt före kommunen startade sin Facebooksida så var det min vän och kollega Stellan Grönwall som startade en grupp som heter ”Knivsta Gruppen” och som nu har över 2200 medlemmar. Jag har varit med som administratör sedan starten och det har för det mesta varit kul även om vi stundtals har haft ett fullt sjå att hålla gruppen fri från rasism och annat otrevligt. Men det är mest diskussioner och tips om lokala aktiviteter och erbjudanden. Det har hänt mycket fint i gruppen. Folk som hjälper varandra och ställer upp för varandra. En kampsportklubb har startats tack vare kontakt som skapats i gruppen. Och i eftermiddag var det en kille som erbjöd sig byta däck gratis för folk som inte har råd att anlita hjälp för det och ännu inte har bytt. Bara detta vore ju värt en egen kärleksförklaring:

Knivsta_Gruppen

Bildbevis på den mycket ädla gesten i Knivsta Gruppen just idag. Vilken vardagshjälte!

Så Knivsta. Jag älskar dig! Och det är världens bästa plats att bo på just nu.

Kärleksförklaring 16 i #blogg24: Super Mario

Super Mario

Game & Watch Donkey Kong från 1982Jag sa ju att det skulle bli högt och lågt i mina kärleksförklaringar. Idag vill jag hylla den lille italienska rörmockaren som Nintendo skapade på 80-talet. Det började med att han skulle rädda prinsessan från den ondskefulla gorillan som stod högst upp i ett virrvarr av plattformar och stegar och kastade tunnor. Jag spelade nog som Mario första gången på en lånad sådan här Game & Watch-konsoll. Året var 1982 och jag var fast.

super-marioSedan har jag nog spelat i stort sett varje version av Super Mario i serien ovan. Inte alltid på egna konsoller. Första gången något av våra barn spelade Super Mario var nog på en Game Boy. Och det är ju precis samma version av spelet som på NES många år tidigare.

På senare år har jag spelat Mario mest via Wii och nu sist på Wii U. Vi har alla Super Mario spel som kommit för Wii förutom Galaxy-spelen som vi inte alls gillade. För Super Mario har varit det spel som vi spelat mest tillsammans: Jag och våra två yngsta. När lill-tjejen var för liten för att klara de svåraste hindren i banorna var Super Mario så bra på Wii. För man kan ta en medspelare på sina axlar och hoppa över hinder och fiender. Så vi spelade igenom banor tillsammans och när det kom något svårt så slängde jag upp hennes karaktär på axlarna, hoppade över hindret och släppte ner henne på andra sidan.

Nu är hon 9 så nu är det ofta hon som klarar banor och bossar bättre än vad jag gör. 🙂

Vår senaste favorit är Mariokart 8 för Wii U. Men jag gillar även de gamla spelen. Så mitt projekt just nu som jag tänkte göra är en Arkad-maskin med chrystal joystick och hela kittett, driven av en Raspberry Pi och en emulator. Det viktigaste spelet som jag vill få till på den är Donkey Kong i första Arkad-versionen från 1981. Och därmed skulle cirkeln liksom bli sluten.

Donkey Kong Arcade machine from 1981

Det bästa med Super Mario är alla stunder han har gett mig tillsammans med mina barn. Att sjunka ner i våra Fatboys och spela lite Super Mario med Oliver och Natalie efter en stressig dag på jobbet är den ultimata formen av mys, samvaro och avkoppling.

Tydligen känner folk i min omgivning till min passion för denne lille rörmockare. För när vår praktikant på jobbet slutade sin praktik i fredags hade hon gjort ett kollage på oss alla på Salgado. Gissa vem jag var avbildad som? 😉