Alla inlägg av Erkstam

Kärleksförklaring nr 18 i #blogg24: My bro Anders

My bro!! Face-to-face för en gångs skull

Ett foto publicerat av Daniel Erkstam (@erkstam)


Anders Sporring träffade jag första gången via det lilla nätverket Bloggers Monday som började träffas för att prata nya medier och marknadsföring första måndags morgonen varje månad 2009. Vi fick tidigt en väldigt fin och nära kontakt. Och även om det ibland gå långa stunder mellan gångerna vi ses face-to-face så behåller vi kontakten via de 10-tals kanaler online där vi följer varandra.

För ett par år sedan köpte jag ”The bro code” i julklapp åt Anders efter att läst boken själv. Allt var inte applicerbart på vår relation men  vi hade mycket roligt åt det som står där. Så det kan jag rekommendera som julklappstips om du som man vill ge något kul till en ”bro”.

Anders du betyder mycket för mig och jag är glad att få ha dig som vän. Du har lärt mig mycket och genom dig har jag lärt känna en väldig massa andra fantastiska, inspirerande och smarta människor. Vi har ju tex 177 gemensamma vänner på Facebook ;) Och jag har lärt mig så mycket av dig och de andra.

Så jag säger som vi brukar: Kram bro!

Kärleksförklaring nr 17 #blogg24: Knivsta

Bostadsrättshus i centrala Knivsta, Junior LivingJag har redan tidigare hyllat min favoritstad Uppsala, min födelsestad Kiruna och Finland, under #blogg24. Men nu vill jag även hylla min nuvarande bostadsort Knivsta.

Knivsta är så bra och lagom på alla sätt och vis. Vi bor lite utanför själva tätorten. Men det är ju Knivsta som är vår hemmakommun och närmaste centrum.

Huset på bilden är ett omdiskuterat hus i centrala Knivsta. Några menar att det är skitfult. Andra att det är snyggt. Det är i vilket fall som helst fyra hus med ungdomslägenheter i ett koncept som heter ”Junior Living”. Och vår äldste son köpte lägenhet där tidigare i höst och trivs bra där. En bit bort kan man skymta Knivsta kommuns fina nya kommunhus. Och där bredvid ligger den nyrustade tågstationen.

Pendlarvänligt

Knivsta ligger så bra till mellan Stockholm och Uppsala. Det går smidigt att åka åt båda hållen för att jobba. Och sedan vi flyttade hit till Knivsta 2000 så har jag jobbat ca 6 år i Stockholm och 8 totalt i Uppsala.  Det är liten andel av Knivsta kommuns invånare som jobbar i vår egen kommun utan man pendlar till någon av städerna eller Arlanda som ju är en gigantisk arbetsplats även bland Knivstabor.

Knivsta är ingen idyll men det händer saker här. Politikerna pratar om att vi kommer att vara 25000 invånare på sikt. Det är en företagarvänlig kommun. En ung kommun. Och där det händer en massa nytt hela tiden.

Det är stor inflyttning från både Stockholm och Uppsala hit. Jag tror det är kombinationen av att det finns en stor arbetsmarknad inom räckhåll med det faktum att hustomter och lägenheter är billigare här än i Uppsala/Stockholm. Senast igår såg jag en långtradare med ännu ett hus svänga in till villaområdet Alsike. När vi flyttade till Knivsta -00 var det knappt några hus där det nu är en hela villastad blandat med flerfamiljsbostäder.

Knivsta brukar ligga bra till och ibland även vinna sådana där creddiga undersökningar som ”bästa resultat i skolan”, ”flest utnyttjad föräldraledighet bland pappor”, ”minst brott per invånare” osv.

Så Knivsta är litet, lugnt och tryggt. Och jag älskar att komma hem till Knivsta efter en stressig dag i storstaden. Men närheten till två av Sveriges fyra största städer gör att det blir lite tunt med servicen i den egna kommunen.

Knivsta i reklamfilmer

Knivsta har figurerat i reklamfilmer några gånger. Av någon anledning är det när reklammakarna vill ha en plats som känns väldigt bonnig, som denna:

Busshållplatsen där huvudpersonene släpper av sina vänner ligger väldigt nära där jag bor. Även om de zoomat ut jättemycket hade busshållplatsen stått lika ensamt och ödsligt mitt i ingenstans.

När det ska se riktigt ödsligt och deprimerande ut, vart åker man då och filmar? Japp, du gissade rätt: Knivsta. :)

Men någon gång kan reklammakarna komma till Knivsta för att filma något riktigt fint och idylliskt. Minns ni denna reklam som nu är 10 år sedan den sändes?

Det går väldigt fort men barnen som vinkar är sonens dagis. Och Alexander själv står i mitten i brun/blå jacka med vit keps.

Knivsta på Facebook

Långt före kommunen startade sin Facebooksida så var det min vän och kollega Stellan Grönwall som startade en grupp som heter ”Knivsta Gruppen” och som nu har över 2200 medlemmar. Jag har varit med som administratör sedan starten och det har för det mesta varit kul även om vi stundtals har haft ett fullt sjå att hålla gruppen fri från rasism och annat otrevligt. Men det är mest diskussioner och tips om lokala aktiviteter och erbjudanden. Det har hänt mycket fint i gruppen. Folk som hjälper varandra och ställer upp för varandra. En kampsportklubb har startats tack vare kontakt som skapats i gruppen. Och i eftermiddag var det en kille som erbjöd sig byta däck gratis för folk som inte har råd att anlita hjälp för det och ännu inte har bytt. Bara detta vore ju värt en egen kärleksförklaring:

Knivsta_Gruppen
Bildbevis på den mycket ädla gesten i Knivsta Gruppen just idag. Vilken vardagshjälte!

Så Knivsta. Jag älskar dig! Och det är världens bästa plats att bo på just nu.

Kärleksförklaring 16 i #blogg24: Super Mario

Super Mario

Game & Watch Donkey Kong från 1982Jag sa ju att det skulle bli högt och lågt i mina kärleksförklaringar. Idag vill jag hylla den lille italienska rörmockaren som Nintendo skapade på 80-talet. Det började med att han skulle rädda prinsessan från den ondskefulla gorillan som stod högst upp i ett virrvarr av plattformar och stegar och kastade tunnor. Jag spelade nog som Mario första gången på en lånad sådan här Game & Watch-konsoll. Året var 1982 och jag var fast.

super-marioSedan har jag nog spelat i stort sett varje version av Super Mario i serien ovan. Inte alltid på egna konsoller. Första gången något av våra barn spelade Super Mario var nog på en Game Boy. Och det är ju precis samma version av spelet som på NES många år tidigare.

På senare år har jag spelat Mario mest via Wii och nu sist på Wii U. Vi har alla Super Mario spel som kommit för Wii förutom Galaxy-spelen som vi inte alls gillade. För Super Mario har varit det spel som vi spelat mest tillsammans: Jag och våra två yngsta. När lill-tjejen var för liten för att klara de svåraste hindren i banorna var Super Mario så bra på Wii. För man kan ta en medspelare på sina axlar och hoppa över hinder och fiender. Så vi spelade igenom banor tillsammans och när det kom något svårt så slängde jag upp hennes karaktär på axlarna, hoppade över hindret och släppte ner henne på andra sidan.

Nu är hon 9 så nu är det ofta hon som klarar banor och bossar bättre än vad jag gör. :)

Vår senaste favorit är Mariokart 8 för Wii U. Men jag gillar även de gamla spelen. Så mitt projekt just nu som jag tänkte göra är en Arkad-maskin med chrystal joystick och hela kittett, driven av en Raspberry Pi och en emulator. Det viktigaste spelet som jag vill få till på den är Donkey Kong i första Arkad-versionen från 1981. Och därmed skulle cirkeln liksom bli sluten.

Donkey Kong Arcade machine from 1981

Det bästa med Super Mario är alla stunder han har gett mig tillsammans med mina barn. Att sjunka ner i våra Fatboys och spela lite Super Mario med Oliver och Natalie efter en stressig dag på jobbet är den ultimata formen av mys, samvaro och avkoppling.

Tydligen känner folk i min omgivning till min passion för denne lille rörmockare. För när vår praktikant på jobbet slutade sin praktik i fredags hade hon gjort ett kollage på oss alla på Salgado. Gissa vem jag var avbildad som? ;)

Kärleksförklaring Nr 15 i #blogg24: Mina elever

Äpple på böcker

Idag tänkte jag skicka lite nätkärlek till en stor skara: Mina elever. Och av de elever jag haft de senaste åren i olika utbildningar och kurser så tänkte jag fokusera dagens kärleksförklaring till eleverna på Medieinstituet i Stockholm i kursen ”Webbkommunikatörer sociala medier” där jag undervisat tre årskullar i rad i sociala medier.

WKS12

Min första bekantskap med eleverna i denna utbildning var de som nu är färdigutbildade och hette WKS12. Jag kastades in hippsvipps mitt i en kurs och mitt första möte med klassen började så här:

Jag hade knappt börjat på Salgado och skulle hoppa in istället för en som slutat på Salgado. Jag visste alltså inte ens riktigt vart jag skulle hitta klassen ;) , men 30 sek efter att ovanstående postades så ramlade jag in i klassrummet och hade några lektioner med dem. Dessa elever har jag fortfarande kontakt med via Facebook och andra kanaler och jag tror att de allra flesta idag jobbar som stjärnor inom webbkommunikation och sociala medier.

WKS13

Nästa årskull WKS13 hade jag hand om en hel termin och därför hade jag chansen att ha bättre översikt över hela kursen och vad de skulle få med sig innan kursen var klar. Dessa elever har jag också fortfarande kontakt med och de är färdigutbildade till sommaren. Så är det någon som behöver anställa en vass webbkommunikatör så kan det fortfarande finnas någon chans att norpa en av dem.

WKS14

  Tidigare i höst har jag så haft en tredje klass WKS14. Och de träffade jag första gången i september. De var då helt nya på ny utbildning. Och det har varit helt fantastiskt att följa klassen och se hur de redan på en termin genom alla de olika kurser de har gått, har lärt sig massor och redan tar för sig på nätet och i olika sammanhang. Jag har nyligen (kraftigt försenat, sorry) gått igenom alla inlämningsuppgifter och annat betygsgrundande för denna klass. Det blev genomgående höga betyg. Och det är fascinerande att se hur de rakt igenom hela gruppen är så peppade och engagerade. Alla ger järnet och visar att de verkligen vill lära sig hantverket och att de redan greppat så mycket.

Jag tycker om att undervisa och njuter av när jag märker att folk lär sig något av det jag förmedlar. Detta gäller alla sammanhang där jag föreläser och undervisar. Kanske min särskilda kärlek till dessa elever på Medieinstitutet beror på att det är så fokuserade på precis det jag jobbar med. Då jag i andra sammanhang får jobba hårt för att få folk att förstå vilken fantastiskt kommunikationsrevolution vi upplever just nu så köper dessa elever mitt resonemang rakt av och vill bara veta mer, mer!! :)

Nuförtiden är det inte äpplen man ska ge till lärare om man vill fjäska. Det är lika omodernt som skolböcker (vi har inte använt en enda bok i mina kurser med WKS). Nej, det som gör den här läraren riktigt glad. Det är istället Tweets som den här (som jag skrivit om på Salgado.se): … eller som när en elev sitter på en skitdyr Internet-konferens med influgna amerikanska föreläsare och twittrar så här:

 

Eller när de säger så här:

Så Webbkommunikatörer på Medieinstitutet: I love you all! Härligt att kärleken verkar besvarad :)

Kärleksförklaring nr 14 #blogg24: Kiruna, min födelsestad

Kiruna i vinterskrud

Idag går min kärleksförklaring till Kiruna, staden där jag föddes. Och jag bodde också de 14 första åren i mitt liv i Kiruna kommun. Min farmor och farfar bodde där så länge de levde och jag har fortfarande många släktingar och vänner där. Det är långt dit så det blir inte så ofta jag besöker min födelsestad. Men det är alltid trevligt att återvända. Och jag slås alltid av hur vackert där är. Staden ligger uppe på fjällmassivet och tågstationen som ligger på en av de lägre punkterna i staden är över 400 meter över havet. Så de högsta punkterna i staden ligger över trädgränsen. Från den lilla skidbacken på Loussavara har man en fantastisk utsikt i alla riktningar.

Kiruna gör det svårt att älska staden

Det är nära till fantastiskt skidåkning. Och det är nog vinter, skoteråkning och vintersport man ska gilla ifall man ska trivas med att bo där. För vintern är lång. Sist jag var i Kiruna var i midsomras och då såg det ut så här:

Sedan var det sommar i ett par månader och i september kom första snön för hösten. Så man kan säga att Kiruna gör det svårt att älska staden. Men jag gör det ändå. Bara jag inte behöver bo där. ;)

När LKAB mår bra då mår Kiruna bra

Jag är glad att min födelsestad blomstrar nu. För LKAB, som hela stadens överlevnad hänger på, går som tåget. Och som de flesta känner till så pågår ett enormt projekt med en stor del av staden som ska flyttas pga en malmfyndighet som finns rakt under en stor del av den nuvarande staden. Denna malmfyndighet minns jag att vi fick höra om redan i skolan i mellanstadiet på 70-talet. Det är kanske nu först de senaste åren och delvis tack vare högre pris på järnmalm som projektet blivit realistiskt. Järnvägen förbi Kiruna och tågstationen har redan flyttats, en stor sjö har torrlagts osv. så arbetet är redan i full gång. Ska bli spännande att följa projektet framöver och jag hoppas jag har möjlighet att besöka min födelsestad snart igen.

Kirunaborna

Många sörlänningar som åker till Kiruna kan uppleva Kirunabor som kärva och bistra. Men det är bara så man pratar till varandra i Kiruna. Så om du stannar och tankar bilen i Kiruna och du tycker att personen i kassan verkar sur och vresig så behöver det inte alls betyda att det är så. För under den lite kärva och bistra framtoningen finns för det mesta mycket trevliga, hjärtliga och ärliga personer. Det är liksom inga krusiduller med Kirunabor utan raka rör.

För några år sedan pratade jag med en snacksalig säljare som hade värsta utpräglade Stockholmdialekten. Och han berättade att han rest mycket till Kiruna i ett tidigare jobb. Ouch!! tänkte jag. DEN dialekten och DEN snacksaligheten i Kiruna… kan inte ha gått så bra. Så jag frågade lite försiktigt om han trivdes i Kiruna. Och han svarade att det inte var några problem så fort han förstått två saker:

  1. Han skulle inte åka upp över dagen utan alltid planera in så han stannade kvar minst en natt. Kirunabor gillade inte folk som flög upp och ner över dagen från Stockholm.
  2. Han frågade folk om deras skotrar. Då brukade det inte ta länge förrän han stod på någon garageuppfart och fick se senaste skoterköpet.

Generellt för alla kulturer så kommer man långt genom att vara lite lyhörd och inte hålla så hårt på sina egna principer och sitt eget sätt att vara. Så funkade det även för den här säljaren från Stockholm i Kiruna.