Alla inlägg av Erkstam

Kärleksförklaring 24 i #blogg24: Min fru Merja

Idag är det julafton och det är dags för den sista av mina 24 kärleksförklaringar. Och den vill jag tillägna min älskade fru Merja. Nästa år är det 25 år sedan vi träffades. Denna bild är tagen 30 april 1990:

Daniel och Merja 1990

Vilken resa vi har varit med om hittills. En massa fantastiskt har vi fått uppleva tillsammans. Men vi har även tagit oss igenom en rad motgångar.

Jag och Merja i Istanbul. Maj 2014.
Jag och Merja i Istanbul. Maj 2014.

När man har levt ihop i så många år så blir man säkert mer och mer lika varandra i sättet att vara och sättet att tänka. Men en av sakerna som jag är så lycklig över är att du Merja är bra på så många saker som jag totalt suger på. Och att du så ofta är stark när jag är svag. Och för allt du gör för mig och för våra barn. Det finns så mycket mer jag skulle kunna säga och räkna upp.

Jag älskar dig Merja!

 

 

Blogg 24 avklarad

Det har varit kul att skriva dessa 24 kärleksförklaringar. Detta är ju en del i utmaningen att skriva 24 blogginlägg i december. Lite som en adventskalender. Att göra 24 kärleksförklaringar var min egen idé/variant. Och det var kul att bara tänka igenom allt jag skulle vilja skriva om. Lite terapi i sig att se vad mycket och vad många det finns att uttrycka sin kärlek för.

Detta är ingen topplista och det finns många fler jag skulle kunna haft med. Jag ville att det skulle vara lite blandat mellan högt och lågt, dyrbara människor blandat med mer triviala saker som en bil och en spelkaraktär.
Så 24 dagar kanske var för kort. Hoppas ingen känner sig besviken för att inte ha kommit med.

 

 

Kärleksförklaring 23 i #blogg24: Natalie

Natalies pyttelilla hand i min hand

Efter fyra fina grabbar så fick vi till slut även en tjej. Men det var lite extra dramatiskt när vår lilla tjej skulle komma till världen. För hon hade väldigt bråttom och föddes redan i vecka 24. Ovanstående bild togs när hon var tolv dagar och som minst vägde hon 660 gram.

Vi märkte redan från första stund att detta var en tjej utöver det vanliga. Trots sin extremt tidiga födsel med alla odds emot sig så hade hon respirator bara i några timmar mest som en säkerhetsåtgärd och kunde sedan dess andas för egen maskin. Det var såklart både upp och ner och de första veckorna var mest kritiska. Men hon kämpade på. Vi hade ju en liten ettåring hemma så vi turades om att vara med Natalie på sjukhuset. Totalt 101 dagar tog det innan vi fick hem vår lilla tjej. Och otaliga timmar har vi suttit så här: med Natalie på magen, hud mot hud, vilket är en viktig del i sk känguruvård.

Jag och Natalie

Natalie
Så här ser hon ut idag, vår supertjej

Det är alltid speciellt med yngsta barnet i en syskonskara. Men som ni nu kanske kan förstå så är det lite extra speciellt med vår lilla tjej. Det går nästan inte en dag utan att jag tänker tillbaka på den här tiden trots att det nu är över 9 år sedan. Men numera är det mest med tacksamhet och lycka för att allt gick så bra. För nu är Natalie en mkt kreativ, smart, kärleksfull och helt perfekt tjej som vi älskar så mycket. Och hon vet att hon är älskad.

Hon växer upp lite väl fort nu tycker jag för jag hoppas att hon länge till tycker det är lika mysigt som jag att sitta axel mot axel i soffan som vi gör just nu medan jag skriver detta.

Så Natalie, Jag älskar dig! Och jag vet att du vet att jag älskar dig. För du brukar säga att jag är lite tjatig när jag frågar dig om du vet att jag älskar dig…varje dag. ;)

PS. Om ni vill se lite exempel på vad jag menar med kreativ tjej så kan ni ta en titt på hennes Instagram-konto som hon öppnade från privat till publikt i går.

 

Kärleksförklaring 22 i #blogg24: Jonatan

Idag är det Jonatan som har namnsdag. Så då passar det ju bra att skriva en kärleksförklaring just idag till vår äldsta son Jonatan.

Vi var bara 22 år när Jonatan föddes. Och nu är han själv nästan 22. Jonatan är född i Helsingfors och finska var hans första språk. Men vi flyttade till Sverige innan han fyllt 2 år. Nu verkar det inte som att han minns så mycket från barndomen öht, för när vi frågade ikväll vad som är hans första minne från barndomen så svarade han ”Studenten”. :)
Sedan la han till att han faktiskt minns att han åt solroskärnor från en solros på dagis då han var fyra år. Men efter det är det typ ett svart hål fram till studenten.

Jonatan med Nikkarit-kläder

Jonatan gick Thorén Business School 2012 men jobbade extra under hela gymnasietiden på en brädgård nära oss. När han gick ut gymnasiet fick han jobb nästan direkt på en snickarfirma i Knivsta som heter Nikkarit. Deras specialité är att lista. Och de listar och spikar sockel och foder i ett tempo som inga andra firmor kan tävla med. Jonatans rekord är någonting på 400 meter list…på en dag. Några exempel på byggen som Jonatan varit med och spikat list i är Radissons nya hotell på Arlanda, Kulturhuset i Umeå, Psykiatrins hus på Ackis i Uppsala, utbyggnaden av Karolinska sjukhuset osv.

Intresset för att bygga och skapa saker har Jonatan haft sedan han var liten. Han har länge haft intresse för elektronik, har byggt egna fyrverkerier (OBS, inga bomber), tecknat massor då han var yngre. Så det är naturligt att han nu jobbar med att bygga och skapa.

Även intresset för verktyg hade han mycket tidigt. Eftersom han säger sig ha så lite minnen från då han var ung är det ju bra att vi filmade lite då. Så här kan han och ni få se lite glimtar från då han var ca 1.5-2 år. ;)

Jonatan, hoppas även du förstår hur mycket jag älskar dig. Det är trist att du inte bor kvar hemma men jag är glad och stolt att du har bra jobb och egen lägenhet. Och är även väldigt glad att både du och Benjamin bor så nära att vi träffar er ofta.

Kärleksförklaring nr 21 #blogg24: Benjamin

Benjamin, smygfotograferad julafton 2013.
Benjamin, smygfotograferad julafton 2013.

Vår näst äldsta son är Benjamin. Nyligen fyllda 20. Som jag berättade i den första kärleksförklaringen för tre veckor sedan så har Benjamin flyttat hemifrån i höst. Han gick ut gymnasiet 2013. Och ganska kort därefter fick han jobb på Arlanda som flygplansstädare och jobbar skift där. Han gör det bra, för numera är han teamledare och har på sistone fått ta stort ansvar för att organisera och arbetsleda de olika städteam som far runt som illrar mellan gaterna på Arlanda.

Benjamin har sedan han var väldigt liten haft glimten i ögat och en mycket skön humor. Han har ett stort hjärta för sina tre småsyskon så han är mkt saknad här hemma nu av oss alla när han har flyttat. När Benne kommer hem för en middag eller en kväll så är det populärt hos oss alla.

För ett par år sedan hade det inte varit en bra idé att skriva en sådan här kärleksförklaring, utan förmodligen varit ”sjukt pinsamt”. Nu tänker jag att det bara är liite pinsamt. ;)

Här nedan kan ni se några glimtar från då Benjamin var liten. När jag ser på dessa bilder undrar jag vart alla år tog vägen.

Benjamin, jag älskar dig nu lika mycket som då dessa bilder togs.

 

 

Kärleksförklaring 20 #blogg24: Luleå

Luleå (Wikicommons)

I dag tänkte jag hylla Luleå. Min hemort mellan åren 1984-1992. Jag var alltså 14 år när vår familj flyttade ner till Luleå. Och man kan säga att vi hamnade i Luleå av en slump, eller snarare en rad oförutsedda händelser.

Vi bodde då i en liten by i Kiruna Kommun som heter Svappavara. Där hade gruvan precis stängt och samhället var dödsdömt. Pappa hade sedan ett par år pendlat in till Kiruna och hade ett bra jobb där som programmerare på LKAB och det var dit vi hade velat flytta. Minns inte om mamma var klar med omskolningen och om hon hade börjat jobba eller pluggade då. Men när gruvan i Svappavara stängde var det helt hopplöst att försöka sälja radhuset vi bodde i. Länsarbetsnämnden (?) erbjöd oss hjälp med flytt och tom att ta över det återstående på huslånet på ett villkor: Att vi lämnade Kiruna kommun. Så pappa sökte jobb söderut: Både i Stockholm (blev erbjuden jobb på Sun 1984, hade varit coolt om han varit med där från ”starten”) och Luleå där han tackade ja till ett jobb på Ångpanneföreningen. Så hösten 1984 flyttade vi ner till Luleå. Det var nervöst att som bypajsare från Svappavara börja på 8:an i Hertsöskolan i Luleå. Men säkerligen hade det varit ännu tuffare att flytta till Stockholm.

När folk frågar vart jag är ifrån så svarar jag fortfarande alltid att jag är från Luleå trots att jag bodde 14 år i Kiruna kommun. Får jag möjlighet att utveckla svaret till mer en 2 sekunders versionen brukar jag lägga till att jag är född i Luleå. Men anledningen till att jag känner det som att jag har mitt ursprung i Luleå är nog att de 8 åren från att man är 14 till att jag fyllt 22 är så viktiga. Det var då jag blev en självständig individ, gick ut gymnasiet, flyttade hemifrån, träffade min nuvarande fru osv.

Så Luleå har en särskild plats i mitt hjärta. Luleå är en vacker stad vid bottenvikens strand. Själva stadskärnan ligger på en halvö med Luleåälvens mynning på ena sidan och havet på den andra.

Poster för Midnight sun cup Luleå 1988Sommaren 1988 var speciell. Det var en varm sommar. Jag fick körkort och då pappa precis fick tjänstebil fick jag + min bror ta över hans metallic gröna Volvo 240 från 1976 med taklucka. Den drog 1.6 liter per mil men vi åkte på långsemester till Lofoten ändå. Den sommaren hade Luleå en World Cup seglingstävling för VM12:or. Och det var väldigt mycket folk som kom till stan och riktig karnevalstämning i en hel vecka. Minns att det var riktigt varmt och så fint väder att det tom för ovanlighetens skull var helt spegelblankt på havet en kväll när de skulle ha en deltävling.

Efter den sommaren försökte Luleåborna återskapa stämningen från VM-veckan 1988 med något som kallades Sjöslaget. Men det blev inte alls samma sak utan mest bara som vilken festival som helst.

Jag flyttade från Luleå till Helsingfors sommaren 1992. Min bror hade då redan flyttat till Uppsala. Och sedan blev det så att mina övriga 2 bröder, mamma och till sist även pappa flyttade från Luleå. Så from år 2000 så är det ingen i min familj som bor kvar där. Jag var till Luleå på jobbresa några år efter att pappa flyttat därifrån och tog in på Scandic. Då var jag orolig att någon gammal gymnaisekompis eller liknande skulle sitta i receptionen, för det skulle kännas fånigt att ta in på hotell i sin gamla hemstad. Men det fanns ingen som det kändes naturligt att ringa och fråga om jag kunde knoppa in hos trots att jag då och fortfarande har både släkt och goda vänner där.

Det är trevligt att återvända till Luleå men det blir allt för sällan. Luleå är en stad som för alltid kommer att ha en särskilt plats i mitt hjärta. Som är staden där jag blev den jag är.