Under middagen på SSMX hamnade jag i samma middagsbord som en jag inte pratat med så mycket tidigare annat än via kommentarstrådar och liknande. Jag visste att hon har en ganska annorlunda syn på huruvida det är bra att ha många kontakter på nätet eller inte (jämfört med mig själv).

För jag har aldrig haft en medveten strategi att ha så många Facebook/LinkedIn/Twitter-vänner som möjligt. Det finns absolut inget som helst egenvärde i det. Men samtidigt så har jag haft väldigt låg tröskel för att bli Facebookvän med folk jag träffat offline eller bra kommit i kontakt med på nätet. Samma sak när det gäller vilka jag följer tillbaka på Twitter. I stort sett räcker det att en person som börjar följa mig har en profilbild, något som verkar vara personens riktiga namn samt en bio som säger något om vem personen i fråga är. På LinkedIn får man ju inte bli vän med vem som helst utan man ska kunna ange hur vi känner varandra för att man ska kunna lägga till en person.

Jag bloggade tidigare på salgado.se om LinkedIn och om hur jag mest på skoj ville hamna över 500 kontakter på LinkedIn för att få det tjusiga ”500+” i antal kontakter. Efter att jag passerade den magiska 500-gränsen har det blivit mycket större fart på antalet förfrågningar till mig från folk som vill bli LinkedIn.

Det finns någon gammal teori om att vi som människor har en gräns på ca 150 mänskilga kontakter (kan någon bekräfta med länk?) som vi max klarar av att upprätthålla. Men jag tror att den siffran måste gälla för tiden före Internet och sociala medier. För när jag passerade 1200 personer jag följer på Twitter gjorde jag en riktig storstädning bland followers på Twitter. Men jag förmådde mig bara avfölja ett fåtal. För nästan varenda person som dök upp hade jag ju en koppling till. Det var folk jag är i dialog med då och då: Några som delar intressen med mig, andra som varit på samma konferens/event som mig osv.

Åter till middagssällskapet på SSMX. Hon argumenterade starkt för att man ska ha max 130-150 kontakter på LinkedIn och att dessa enbart ska vara sådana som ger en affärer och intäkter. Jag är starkt emot det synsättet för all form av nätverkande. För i samma ögonblick som hennes vänner upptäcker detta tror jag hon har bränt sin bekantskapskrets. Visst kan det funka under en begränsad tid i början. Men så fort taktiken genomskådas är det kört. Och då kan det nog vara så att det blir än tyngre att bygga upp en ny kontaktskara. Då jag kom hem från SSMX tänkte jag att jag ska ta ett rejält tag om just LinkedIn och rensa ut folk för det ska ju vara ett rent affärsnätverk. Men efter att ha gått igenom alla 540 kontakter var det bara ca 40 som jag kunde plocka bort för att jag inte har någon som helst yrkesmässig kontakt till dem eller kommer att ha något att göra med dem ens hypotetiskt (barndomsvänner, gamla klasskompisar och dyl som inte vågat lägga till mig på Facebook).

Men att få ner antalet till 150 vore en ren omöjlighet. Och om man ska kunna bygga upp ett renodlat nätverk som genererar affärer så bygger det ju på att alla andra i nätverket inte har samma syn på det hela. För annars spricker hela grejen.

Visst är det även så att det är svårt, ja näst intill omöjligt att hänga med vad 1000-tals människor säger och framför allt upptäcka när de INTE säger något. Dvs tystnar. Ganska nyligen kom jag på att jag saknade en vän i flödet på FB och Twitter. Och när jag kollade upp så såg jag att det var något dramatiskt besked i familjen som fått honom att tystna helt och hållet. Då känner man sig ju lite dryg och så blir man lite bedrövad.

Till sist:

• Jag tror inte det finns någon gräns för hur stort nätverk man ska eller bör ha. Varken online eller offline.
• Jag tror vår förmåga och kapacitet att hålla kontakt med fler människor har förbättrats mha digitala verktyg och den snabbhet som finns i medierna idag. 
• Jag tror inte man medvetet kan bygga upp ett nätverk som ska förse en med bra saker och affärer. Tror det är en sak som måste komma av sig självt genom att man själv först varit den som delar med sig och bjussar på sig själv, sin tid och sin kunskap.

Det har ju pratats mycket om näthat den senaste tiden. Men jag lever i en stark förvissning att nätkärleken är mycket större. Så här har ni ett konkret exempel på hur kärlek på nätet kan materialiseras till något så verkligt som snigelpost. Och inte bara en gång, utan 306 vykort. Och det är ju väldigt mycket kärlek i det eftersom:

Så här gick det till:

Del 1: Gratis-gig ger 11 möten

I november 2012 så var det en vän som undrade om jag kände någon som kunde prata om Trip Advisor på ett företagsevenemang för ca 50 pers från Hotell- och konferensanläggningar. Jag satte upp frågan i en facebookgrupp där jag hade för mig att det fanns folk med anknytning till Trip Advisor. Men jag fick inget napp där och då utan blev mest dissad för att jag viftade med ett gratis-gig (på tal om näthat ) Däremot var det en Karoline Goldberg som skickade direktmeddelande till mig om att hon sett min fråga i gruppen. Hon hade jobbat en hel del med Trip Advisor framför allt under en period då hon jobbat med turism i Jordanien. Så hon fick uppdraget och gjorde en bejublad insats på Informus Sälj och Marknadsdag den 28 januari. Hon gjorde det gratis men har efter det bokat in 11 möten med de företag som fanns representerade bland åhörarna.

Sedan har jag fortsättningsvis haft kontakt med Karoline efter vårt möte på Informus event för det visade sig att vi ju hade flera gemensamma intressen. Bl.a. politik och opinionsbildning i sociala medier då Karoline jobbat åt Moderaternas riksdagsgrupp med Sociala medier fram till ganska nyligen.

Del 2: En tweet blir gratisbiljett

Förra fredagen snappade jag upp på Twitter att Jocke Jardenberg inte kunde åka på SSMX och han bad att folk skulle föreslå vem som skulle få vara med på hans biljett. Detta såg jag ganska sent på fredag em/kväll och knytkonferensen startade kl. 9 på lördag morgon. Eftersom jag tidigare i veckan hört från Karoline att hon hade velat gå men inte tyckte att hon hade råd just nu så föreslog jag henne. Arrangörerna och/eller Jocke tyckte det var ett bra förslag och Karoline fick biljetten. Hon blev så glad för det att hon slängde sig iväg och köpte ingredienser för att baka en tårta att ha med.

Och SSMX har jag ju redan bloggat om tidigare. Det blev en mycket givande och trevlig knytkonferens. Så här såg tårtan ut:

Del 3: En tweet blir 306 vykort

På kvällen på SSMX sökte arrangörerna Niklas och Caroline upp mig för att meddela att jag var den lyckliga vinnaren av Postifys pris av en årsförbrukning av vykort. Postify är en tjänst som gör att man kan välja bilder på sin Instagram eller Facebook som skickas som stora fina rektangulära vykort till någon som äkta hederligt vykort. En fantastiskt rolig idé som jag inte ens testat ännu. Och nu har jag alltså ett per dag att skicka för resten av året. Gissa vem som fick det första?

Sammanfattningsvis: Internet är också IRL

Så detta blev en lång rad event som ledde fram till flera postiva saker på vägen. Och jag tror inte det är en slump att man genom att sprida glädje och omtanke kring sig ibland får något tillbaka också. En del kallar det den lyckliga slumpen eller tur, andra väljer att kalla det för karma eller välsignelse.

Denna serie med event blev ännu ett bevis för att det som händer på Internet är på riktigt. Postify är ett bra konkret exempel på när något på Internet blir fysisk verklighet:  En facebookbild blir ett vykort i brevlådan.