Kategoriarkiv: Allmänt

Mobilzombie, dagstidningszombie

Förr i tiden sa man att riktigt nära vänner och familj kunde man bara sitta tyst med utan att behöva prata. Några kanske höll på med handarbete eller läste någon bok/tidning. Nu för tiden sitter vi med våra mobiler om vi inte har något att prata om. Men ofta händer då att någon genast måste fotografera det och påpeka att alla är asociala/nördiga/internetberoende/mobilzombies osv.

En annan liknande situation som även uppstår i vår familj är då man är på resa. Familjen umgås intensivt 24/7. Men så hittar man Wifi och då vill alla koppla upp sig och kolla vad som hänt i den digitala verkligheten. Även detta brukar många påpeka som lustigt/skrämmande/konstigt/osocialt.

mobilzombies

Familjen hittar öppet Wifi under semesterresan i Albanien i juli 2015.

Hur länge kommer det att dröja innan vi inser att mobilen är en förlängning av våra sinnen? Att vi är sociala när vi tittar ner i skärmen. Ett kommunikationsredskap. Ett minneshjälpmedel. En nyhetsförmedlare. Inte något som hämmar vårt sociala beteende.

Jag gillar inte ordet mobilzombie. För det är bara ett ord som precis som förkortningen ”IRL” försöker måla ut den ofrånkomliga utvecklingen av människors kommunikationssätt som något konstigt, skadligt, otäckt, märkligt och negativt. Tror ni de ser den tekniska utvecklingen på det sättet i länder som Sydkorea, Kina, Nigeria, Egypten osv?

Och det var ju inte direkt så att folk satt och småpratade med varandra på exempelvis pendeltåget innan mobila webben slog igenom..

circa 1955:  A packed carriage on a commuter train in Philadelphia.  (Photo by Three Lions/Getty Images)

Kärleksförklaring 24 i #blogg24: Min fru Merja

Idag är det julafton och det är dags för den sista av mina 24 kärleksförklaringar. Och den vill jag tillägna min älskade fru Merja. Nästa år är det 25 år sedan vi träffades. Denna bild är tagen 30 april 1990:

Daniel och Merja 1990

Vilken resa vi har varit med om hittills. En massa fantastiskt har vi fått uppleva tillsammans. Men vi har även tagit oss igenom en rad motgångar.

Jag och Merja i Istanbul. Maj 2014.

Jag och Merja i Istanbul. Maj 2014.

När man har levt ihop i så många år så blir man säkert mer och mer lika varandra i sättet att vara och sättet att tänka. Men en av sakerna som jag är så lycklig över är att du Merja är bra på så många saker som jag totalt suger på. Och att du så ofta är stark när jag är svag. Och för allt du gör för mig och för våra barn. Det finns så mycket mer jag skulle kunna säga och räkna upp.

Jag älskar dig Merja!

 

 

Blogg 24 avklarad

Det har varit kul att skriva dessa 24 kärleksförklaringar. Detta är ju en del i utmaningen att skriva 24 blogginlägg i december. Lite som en adventskalender. Att göra 24 kärleksförklaringar var min egen idé/variant. Och det var kul att bara tänka igenom allt jag skulle vilja skriva om. Lite terapi i sig att se vad mycket och vad många det finns att uttrycka sin kärlek för.

Detta är ingen topplista och det finns många fler jag skulle kunna haft med. Jag ville att det skulle vara lite blandat mellan högt och lågt, dyrbara människor blandat med mer triviala saker som en bil och en spelkaraktär.
Så 24 dagar kanske var för kort. Hoppas ingen känner sig besviken för att inte ha kommit med.

 

 

Kärleksförklaring 20 #blogg24: Luleå

Luleå (Wikicommons)

I dag tänkte jag hylla Luleå. Min hemort mellan åren 1984-1992. Jag var alltså 14 år när vår familj flyttade ner till Luleå. Och man kan säga att vi hamnade i Luleå av en slump, eller snarare en rad oförutsedda händelser.

Vi bodde då i en liten by i Kiruna Kommun som heter Svappavara. Där hade gruvan precis stängt och samhället var dödsdömt. Pappa hade sedan ett par år pendlat in till Kiruna och hade ett bra jobb där som programmerare på LKAB och det var dit vi hade velat flytta. Minns inte om mamma var klar med omskolningen och om hon hade börjat jobba eller pluggade då. Men när gruvan i Svappavara stängde var det helt hopplöst att försöka sälja radhuset vi bodde i. Länsarbetsnämnden (?) erbjöd oss hjälp med flytt och tom att ta över det återstående på huslånet på ett villkor: Att vi lämnade Kiruna kommun. Så pappa sökte jobb söderut: Både i Stockholm (blev erbjuden jobb på Sun 1984, hade varit coolt om han varit med där från ”starten”) och Luleå där han tackade ja till ett jobb på Ångpanneföreningen. Så hösten 1984 flyttade vi ner till Luleå. Det var nervöst att som bypajsare från Svappavara börja på 8:an i Hertsöskolan i Luleå. Men säkerligen hade det varit ännu tuffare att flytta till Stockholm.

När folk frågar vart jag är ifrån så svarar jag fortfarande alltid att jag är från Luleå trots att jag bodde 14 år i Kiruna kommun. Får jag möjlighet att utveckla svaret till mer en 2 sekunders versionen brukar jag lägga till att jag är född i Luleå. Men anledningen till att jag känner det som att jag har mitt ursprung i Luleå är nog att de 8 åren från att man är 14 till att jag fyllt 22 är så viktiga. Det var då jag blev en självständig individ, gick ut gymnasiet, flyttade hemifrån, träffade min nuvarande fru osv.

Så Luleå har en särskild plats i mitt hjärta. Luleå är en vacker stad vid bottenvikens strand. Själva stadskärnan ligger på en halvö med Luleåälvens mynning på ena sidan och havet på den andra.

Poster för Midnight sun cup Luleå 1988Sommaren 1988 var speciell. Det var en varm sommar. Jag fick körkort och då pappa precis fick tjänstebil fick jag + min bror ta över hans metallic gröna Volvo 240 från 1976 med taklucka. Den drog 1.6 liter per mil men vi åkte på långsemester till Lofoten ändå. Den sommaren hade Luleå en World Cup seglingstävling för VM12:or. Och det var väldigt mycket folk som kom till stan och riktig karnevalstämning i en hel vecka. Minns att det var riktigt varmt och så fint väder att det tom för ovanlighetens skull var helt spegelblankt på havet en kväll när de skulle ha en deltävling.

Efter den sommaren försökte Luleåborna återskapa stämningen från VM-veckan 1988 med något som kallades Sjöslaget. Men det blev inte alls samma sak utan mest bara som vilken festival som helst.

Jag flyttade från Luleå till Helsingfors sommaren 1992. Min bror hade då redan flyttat till Uppsala. Och sedan blev det så att mina övriga 2 bröder, mamma och till sist även pappa flyttade från Luleå. Så from år 2000 så är det ingen i min familj som bor kvar där. Jag var till Luleå på jobbresa några år efter att pappa flyttat därifrån och tog in på Scandic. Då var jag orolig att någon gammal gymnaisekompis eller liknande skulle sitta i receptionen, för det skulle kännas fånigt att ta in på hotell i sin gamla hemstad. Men det fanns ingen som det kändes naturligt att ringa och fråga om jag kunde knoppa in hos trots att jag då och fortfarande har både släkt och goda vänner där.

Det är trevligt att återvända till Luleå men det blir allt för sällan. Luleå är en stad som för alltid kommer att ha en särskilt plats i mitt hjärta. Som är staden där jag blev den jag är.

 

Kärleksförklaring nr 17 #blogg24: Knivsta

Bostadsrättshus i centrala Knivsta, Junior LivingJag har redan tidigare hyllat min favoritstad Uppsala, min födelsestad Kiruna och Finland, under #blogg24. Men nu vill jag även hylla min nuvarande bostadsort Knivsta.

Knivsta är så bra och lagom på alla sätt och vis. Vi bor lite utanför själva tätorten. Men det är ju Knivsta som är vår hemmakommun och närmaste centrum.

Huset på bilden är ett omdiskuterat hus i centrala Knivsta. Några menar att det är skitfult. Andra att det är snyggt. Det är i vilket fall som helst fyra hus med ungdomslägenheter i ett koncept som heter ”Junior Living”. Och vår äldste son köpte lägenhet där tidigare i höst och trivs bra där. En bit bort kan man skymta Knivsta kommuns fina nya kommunhus. Och där bredvid ligger den nyrustade tågstationen.

Pendlarvänligt

Knivsta ligger så bra till mellan Stockholm och Uppsala. Det går smidigt att åka åt båda hållen för att jobba. Och sedan vi flyttade hit till Knivsta 2000 så har jag jobbat ca 6 år i Stockholm och 8 totalt i Uppsala.  Det är liten andel av Knivsta kommuns invånare som jobbar i vår egen kommun utan man pendlar till någon av städerna eller Arlanda som ju är en gigantisk arbetsplats även bland Knivstabor.

Knivsta är ingen idyll men det händer saker här. Politikerna pratar om att vi kommer att vara 25000 invånare på sikt. Det är en företagarvänlig kommun. En ung kommun. Och där det händer en massa nytt hela tiden.

Det är stor inflyttning från både Stockholm och Uppsala hit. Jag tror det är kombinationen av att det finns en stor arbetsmarknad inom räckhåll med det faktum att hustomter och lägenheter är billigare här än i Uppsala/Stockholm. Senast igår såg jag en långtradare med ännu ett hus svänga in till villaområdet Alsike. När vi flyttade till Knivsta -00 var det knappt några hus där det nu är en hela villastad blandat med flerfamiljsbostäder.

Knivsta brukar ligga bra till och ibland även vinna sådana där creddiga undersökningar som ”bästa resultat i skolan”, ”flest utnyttjad föräldraledighet bland pappor”, ”minst brott per invånare” osv.

Så Knivsta är litet, lugnt och tryggt. Och jag älskar att komma hem till Knivsta efter en stressig dag i storstaden. Men närheten till två av Sveriges fyra största städer gör att det blir lite tunt med servicen i den egna kommunen.

Knivsta i reklamfilmer

Knivsta har figurerat i reklamfilmer några gånger. Av någon anledning är det när reklammakarna vill ha en plats som känns väldigt bonnig, som denna:

Busshållplatsen där huvudpersonene släpper av sina vänner ligger väldigt nära där jag bor. Även om de zoomat ut jättemycket hade busshållplatsen stått lika ensamt och ödsligt mitt i ingenstans.

När det ska se riktigt ödsligt och deprimerande ut, vart åker man då och filmar? Japp, du gissade rätt: Knivsta. 🙂

https://www.youtube.com/watch?v=a6_Kg9AN254

Men någon gång kan reklammakarna komma till Knivsta för att filma något riktigt fint och idylliskt. Minns ni denna reklam som nu är 10 år sedan den sändes?

Det går väldigt fort men barnen som vinkar är sonens dagis. Och Alexander själv står i mitten i brun/blå jacka med vit keps.

Knivsta på Facebook

Långt före kommunen startade sin Facebooksida så var det min vän och kollega Stellan Grönwall som startade en grupp som heter ”Knivsta Gruppen” och som nu har över 2200 medlemmar. Jag har varit med som administratör sedan starten och det har för det mesta varit kul även om vi stundtals har haft ett fullt sjå att hålla gruppen fri från rasism och annat otrevligt. Men det är mest diskussioner och tips om lokala aktiviteter och erbjudanden. Det har hänt mycket fint i gruppen. Folk som hjälper varandra och ställer upp för varandra. En kampsportklubb har startats tack vare kontakt som skapats i gruppen. Och i eftermiddag var det en kille som erbjöd sig byta däck gratis för folk som inte har råd att anlita hjälp för det och ännu inte har bytt. Bara detta vore ju värt en egen kärleksförklaring:

Knivsta_Gruppen

Bildbevis på den mycket ädla gesten i Knivsta Gruppen just idag. Vilken vardagshjälte!

Så Knivsta. Jag älskar dig! Och det är världens bästa plats att bo på just nu.

Kärleksförklaring 5 #blogg24: Min bil

en Volvo S60

Alla som känt mig länge vet att detta är ytterst otippat: Att jag under 24 kärleksförklaringar väljer att rikta en av dessa till min bil . Dels är detta otippat för att det borde finnas så mycket andra ägodelar eller prylar som en Mr Gadget som jag skulle kunna hylla. Men av mina 24 kärleksförklaringar blir detta den enda ägodel jag kommer att hylla.

Har under hela mitt liv varit så ointresserad i bilar som det går. När mina kompisar i skolan dreglade i biltidningar låtsades jag vara intresserad. När mina vänner i vuxen ålder pratat bilar har jag kämpat för att få bort hänvisningstonen i huvudet. Och av alla bilmärken så är det Volvo jag alltid har tyckt verkar vara det mest överskattade bilmärket av alla. Tråkiga, fula och dyra har ju länge varit Volvos kännetecken (i mina ögon).

Men så var det en höst för drygt 2 år sedan då vi skulle köpa en nyare beg-bil. Jag hade ganska nyligen passerat 42 år och så plötsligt står jag där i bilhallen och är typ blixtförälskad… i en Volvo.

Det var någonting med designen i kombination med den rätt så speciella färgen (brukar kalla den ”Diarré Metallic” 😉 ) som jag blev helt förlorad i. Min fru fick typ dra mig ur bilhallen och sa att vi ju måste kolla på några bilar till. Men vi kom tillbaka dit och vi köpte den.

Den är snabb, det är den billigaste bilen jag någonsin kört, det är bra drag i omkörningarna, den är smidig och tyst. Och jag älskar den.

Enda slutsatsen jag kan dra av allt detta är det ofrånkomliga faktum att jag definitivt har blivit en gubbe. Bara att köpa keps och börja vifta med knytnäven åt folk i trafiken.