Kategoriarkiv: Angeläget

Älska din busschaufför! – There´s nätkärlek in the air

Case 1: Säg hej!

Det kan tyckas banalt. Men brukar du säga hej till busschauffören då du kliver in i bussen? Eller visar du bara surt upp din biljett eller ignorerar denne om du skannar biljetten i en apparat? Jag läste någonstans för länge sedan en uppmaning att bemöta busschauffören med ett leende och ett hej. Jag började tänka på det och brukar försöka komma ihåg att göra det. Även när bussen är sen eller jag har sprungit som en idiot för att hinna med (paradoxalt nog är båda lika vanligt).

Senaste veckorna har detta klipp cirkulerat på Facebook och man blir glad av att se med vilken iver denna busschaufför hälsar varje passagerare välkommen ombord:

I Uppsala har vi en chaufför i samma kategori. Han heter Amos Makajula och har en bra bit över 5000 Facebookvänner. Han använder sitt inflytande till så många med att sprida glädje och kärlek även på Facebook. Uppsala Nya Tidning skrev om honom för några år sedan här.

Case 2: Borttappad Ipad återfunnen

För några veckor sedan lyckades jag med bedriften att tappa min Ipad-mini på bussen på väg till jobbet på morgonen. Jag trodde att jag hade den i väskan men den måste ha legat i mitt knä och glidit ner på golvet när jag gick av bussen. Som tur var kom jag på det snabbt. Och eftersom jag under den resan satt i ”dragspelet” på den ledade bussen tänkte jag att det nog inte är så lätt att se den på golvet då det är så mörkt just där. Jag började efterlysa bussen via UL som hänvisade mig till SL som kör busslinje 677 från Norrtälje mot Uppsala. De lovade försöka kontakta busschauffören som nu var på väg tillbaka mot Norrtälje. Redan inom en timme efter att jag tappat min Ipad fick jag veta att den var upphittad och inlämnad på bussgaraget i Norrtälje. Så jag kunde åka och hämta den kort därefter vilket jag gjorde. Behövde inte betala någon avgift (som man måste om den skulle hamnat på hittegodsavdelningen) och jag frågade vem som ska ha hittelönen men de visste hon inte som hade förvarat den åt mig. Jag åkte hem lycklig att ha fått tillbaka min Ipad men kom på att jag ju borde ha haft med mig fikabröd åtminstone. Så ett par dagar senare hade jag med mig två stora lådor med godbitar som jag lämnade till busschauffören då jag åkte hem en dag. Jag bad honom lägga det i deras fikarum i Norrtälje och hade även skrivit ett kort om varför jag ville bjuda på fika. Cheezy kan tyckas (framför allt att skriva och berätta om det). Men min poäng är att allt blir så mycket trevligare med väldigt små medel.

Jag kan tänka mig att busschaufförer inte alltid möter trevliga miner och glada tillrop. När det är vinter och bussen är försenad är det ändå busschauffören som ofta får ta skit för det. När bussbolaget inför nya hopplösa betalsystem för SMS-biljetter är det också busschauffören som får ta skiten. Anledningen till att kontanter plockats bort från många bussbolag är till en början rånrisken. Det är ju chaufförer som blivit brutalt misshandlade för sin kontantkassa på några hundralappar.

Så älska din busschaufför! Behandla honom/henne som en medmänniska. Och den gamla sanningen ”behandla andra som du vill bli bemött själv” gäller även när du kliver på bussen.

Case 3: Flashmob

När din favoritbusschaufför fyller år nästa gång kan du kanske arrangera en flashmob som den här ;)

(Spoiler alert: Det förtar lite av det fina i klippet att det på slutet visar sig vara reklam för busstrafiken. Man vill så gärna att det ska vara på riktigt men det kan ju faktiskt vara helt iscensatt.* Men jag får iaf tårar i ögonen varje gång jag ser det)

*) Uppdatering: Säkra källor från Köpenhamn intygar att Mukthar-klippet är på riktigtTack Anders Colding för det. 

Till slut: Tack till My Hallin vars fråga på Twitter tidigare idag blev inspirationen till detta inlägg.

Kampen om mänskliga rättigheter i Sverige fortsätter

I går noterade jag att många delade DHRs pressmeddelande om att Anders Borg nekat dem möte pga för mycket i kalendern. DHR ville ha ett möte med honom och Integrationsminister Erik Ullenhag för att fråga varför regeringen struntar i Riksdagens beslut från i höstas om att skyndsamt ta fram ett lagförslag som klassar otillgänglighet som diskriminering. Jag har bloggat om detta flera ggr tidigare, nu senast i slutet av november. Men jag har även skrivit ett par krönikor på Ajour.se om detta ämne som jag är mycket engagerad i.

Det är märkligt att ett parti i en fyrpartiallians kan förhala ett beslut från Riksdagen. Liten glitch i demokratin där anser jag.

Och det är så sunkigt och fegt av Anders Borg att inte ens våga möta DHRs representanter.

Men det är även väldigt coolt tilltag av de 11 funktionshinderorganisationerna som nu har en jour så de kan ta ett möte vilken sekund som helst då han får en lucka i sin kalender. :)

Anders Borg, argumentet om att otillgänglighet blir för dyrt att införa håller inte. Dels för att det redan bevisats att det inte ens är sant. Och dels för att frågan är för viktigt för att värderas i pengar. Tillgänglighet är en mänsklig rättighet. Och tänk om de hade börjat tveka på avskaffandet av Apartheid i Sydafrika med argumentet att det säkert blir för dyrt att införa. Sverige behöver en värdigare lagstiftning på området likt den de haft länge i USA och på senare tid även infört i Norge.

Jag är imponerad av PR-stuntet som Syndskadades RIksförbund gjort då de skickade ett brev i punktskrift till Socialdepartementet. Det var Johan Ingerö som twittrade om det tidigare idag. Det måste ha fått dem att känna sig som kvinnan i denna briljanta informationsvideo. Vore nyttigt för alla att känna på den situationen:

En tidigare kollega till mig som varit blind i stort sett hela sitt liv bekräftade för mig tidigare att det som hon blir erbjuden i videon är precis det han blivit erbjuden så många gånger i sitt drygt 40-åriga liv. Men alternativen brukar vara i omvänd ordning: Först frågar de om man inte har en vän eller släkting som kan lösa otillgänglighetsproblemet. Och sedan kan de eventuellt erbjuda en tid för ett möte.

I en klass för sig

I dag har jag hållit en lektion med en klass som var väldigt annorlunda mot för tidigare grupper jag föreläst för. Har aldrig någonsin tidigare pratat inför en grupp med sådan enorm bredd och hög nivå på utbildning och kunskapsområde. Jag föreläste på en kurs som heter ”Korta vägen” på Folkuniversitetet som riktar sig till utomnordiska invandrare som har minst tre år akademisk utbildning i sitt hemland.

Det var otroligt inspirerande att träffa dem. Så jag hoppas att det blir fler gånger.

Jag bloggade lite utförligare på salgado.se om mitt möte med denna klass idag.

”Carpe diem” på riktigt

Tänkte tillåta mig att bli lite djupare och mer personlig än jag brukar vara på min blogg. ”Fånga dagen” på latin har blivit bland de mer irriterande och uttjatade fraserna i modern tid. Men ändå ligger det så mycket i det uttrycket.

Det är så lätt att vi fastnar och ältar det förflutna med frågor som: Varför blev det som det blev? Varför gjorde jag inte si eller så? osv. Eller så använder vi en stor del av vår tid till att oroa oss för framtiden. Grubbla och planera. Sätta upp mål och budget. Strukturera och optimera.

Men speciellt när man har barn tror jag det är viktigt att komma ihåg att livet är de där dagarna som passerar. De kommer inte tillbaka. Och det som har hänt har hänt. Och det som blir det blir. Glömmer vi bort det kanske vi plötsligt en dag tittar upp ur våra grubblerier och märker att barnen har vuxit upp och blivit stora under tiden vi varit djupt försjunkna i våra vuxengrubblerier.

Den här bilden delade min vän Jennifer på Facebook för några veckor sedan:

flödeschema över hur man ska se på problem och där allt pekar på att man inte ska oroa sig

Tycker flödesschemat är så talande för hur meningslöst det är att bekymra sig för sådant man ändå inte kan påverka. Och kan man påverka så är det bara att göra slag i saken.

Jag tror inte jag grubblar mer eller mindre än andra, vare sig på det som varit eller det som komma skall. Men jag vet vad det vill säga att ta en dag i sänder. Och jag lärde mig det den hårda vägen när det under drygt ett års tid 2004-2005 hände lite väl mycket i min familj. Båda mina föräldrar dog i cancer. Pappa i sept-04 56 år och mamma i nov-05 57 år gammal. Min bror förlorade en dotter i 37:e graviditetsveckan i feb 2005. Och vi fick en dotter som föddes i vecka 24 i augusti 2005 och var sammanlagt 100 dagar med henne på sjukhuset innan vi fick åka hem.

Kängurupappa för första gången. September 2005. Flickan på bilden väger vid tillfället ca 700 gram.

Den tiden och länge efter det var det verkligen så att man levde för dagen. När det var som mest kritiskt och allt handlade om liv och död så levde man timme för timme. Och även om jag inte önskar min värsta fiende att behöva uppleva en liknande period så tror jag att alla de upplevelserna har gjort att jag fortfarande har lättare att leva i nuet. Allt materiellt och vardagliga bekymmer känns väldigt små i ett sådant sammanhang.

Av allt som hände då så har det ju gått så otroligt bra för vår pyttelilla dotter som fick en så dramatiskt start i livet. Hon är nu en pigg och frisk sjuåring.

Och varje morgon när jag följer henne och storebror till skolbussen och ser dem åka i väg till skolan så går jag iväg mot min egen buss med ett stort leende på läpparna och helt varm i hjärtat.

 

 

Jämställdhet?

I dag har mitt Twitter-/Facebookflöde varit fullt med länkningar av Youtubeklippet som egentligen är en trailer för morgondagens avsnitt av Uppdrag Granskning. Det är kända kvinnliga mediaprofiler som läser upp förfärliga, råa och helt avskyvärda hot och hat som de fått skickat till sig. Klippet heter ”Män som näthatar kvinnor” och är autentiska citat från mail och kommentarer som dessa kvinnor har fått ta emot. Det är viktigt och bra att lyfta fram dessa hälsningar från mänsklighetens mörkaste och mest onda och avskyvärda sidor och avkrokar. Och det är väldigt väldigt sorgligt att några fortfarande år 2013 tycker sig ha rätt att tilltala kvinnor på det sättet. För jag utgår från att Claes Elfsberg och andra manliga motsvarigheter till kända profiler i TV-rutan och media inte alls behöver ta emot lika mycket hat. De män som skriver sådan där skit är fega och små kryp som antagligen ser dessa framgångsrika kvinnor som hotfulla och skrämmande. Helt tydligt har inte deras hot bitit på kvinnorna. Men det är ändå inte ok någonstans. Starka kvinnor skrämmer inte mig, men vita kränkta män är skitläskiga.

Tankemönster i en bild

Förra veckan var det någon som uppmärksammade detta ögonblick i morgonsoffan när tre sportjournalister satt i en soffa:

Jag fattar så klart att det var ett ögonblick och att det nog egentligen inte var en ”Betty Boop” som försynt sitter inklämd mellan två alfahannar. Men bilden skapade en rad diskussioner. Och Ulrika Good utvecklade resonemanget på ett bra sätt på Ajour.se. Jag deltog i en lång kommentarstråd på Facebook kring denna bild där en man som sade sig vara en förkämpe för feminismen inte gillade att denna bild blev så upp-haussad. Jag försökte förklara att man måste se bilden som talande och symbolisk för vilka roller vi fortfarande lite skrämmande nog förväntas spela både som män och kvinnor. För jag tror inte vi löser problemet med ojämlikhet mellan könen med att tvinga föräldrar att dela precis lika på föräldraledigheten eller att vi ska börja kalla våra barn för ”hen”. Men vi måste börja hos oss själva. Och jobba med våra invanda och ärvda tankemönster. Och inte bara säga till våra barn hur de ska tänka utan VISA till våra barn att vi står för vad vi säger.

För kvotering men mot likadelning av föräldraförsäkringen

Jag kan nog anses vara lite ambivalent i de här frågorna. För samtidigt som jag är mot en lika delning av föräldraledigheten (tycker att familjer ska få bestämma sådant själva) så är jag för kvotering av kvinnor i bolagsstyrelser. Jag har också vid flera tillfällen argumenterat för fler kvinnliga talare i konferenser och program som iaf så fort det handlar om teknik och webb ofta är väldigt gubbiga. Men då jag argumenterat för kvotering så har jag mött största och hårdaste motståndet från tjejer och kvinnor. De argumenterar mot att bli inkvoterade pga sitt kön. Och det kan jag förstå. Men samtidigt: då något går så hiskeligt sakta som tex utjämningen av kön i bolagsstyrelser så behövs nog lite styrning för att bryta mönstret. Som en interimlösning tills gubbarna ser och förstår att det ju faktiskt är riktigt bra.

Jag har jobbat både i helt kvinnodominerade och mansdominerade arbetsplatser och inget av det är bra. Utan det är alltid så att mångfald motverkar enfald. På flera plan. För män och kvinnor är inte likadana. Vi har olika genetiska egenskaper som alla behövs precis lika mycket.

Denna bild dök också upp i mitt flöde just i dag:

Hillary Clinton som ung och i nutid

”Hillary Clinton wrote to NASA as a child inquiring how to become an astronaut. NASA replied that girls could not become astronauts. So she became secretary of state”

Jag är glad att min dotter får växa upp i ett samhälle där hon har möjlighet att bli astronaut, brandman och utrikesminister osv. Men jag hoppas att hon då hon är vuxen även har samma möjlighet som sina bröder att ta plats i bolagsstyrelser och att hon kan få samma lön som sina manliga kollegor oavsett vilket yrke hon väljer.

Och jag hoppas att hon aldrig någonsin oavsett vad hon jobbar med eller företar sig behöver höra sådant som kvinnorna i klippet jag nämnde i början behöver höra.

En hyllning till min mamma

I morgon skulle min mamma ha fyllt 65 om hon hade levt. Hon gick bort i cancer för drygt sju år sedan. Min mamma var en klok kvinna. Jag saknar henne mycket och hade gärna haft hennes stöd längre än till jag var 35. Jag tror hon har fört över sunda värderingar till mig och mina tre bröder när det gäller jämställdhet och kvinnosyn. En sådan där liten sak som jag ändå minns tydligt redan från då vi var små var att hon var noga med att poängtera att vi inte ”hjälpte mamma” när vi städade, lagade mat, hämtade lillebror på dagis osv. Utan vi gjorde det för oss själva och för familjen.

Riktiga vänner?

gruppbild på samtliga deltagare under SSWC 2012

Obligartoriska gruppbilden på samtliga deltagare under Sweden Social Web Camp 2012.

Jag träffar ofta folk som undrar om jag verkligen känner alla dessa människor som jag följer på Twitter, är vän med på Facebook och som jag lagt till på LinkedIn osv. För det finns tydligen någon gammal slutsats som kom fram till att vi som människor klarar av att ha max 150 personliga relationer med andra. Jag tror inte det stämmer i vår tid utan måste härstamma från tiden före interaktionssamhället. För numera är det så otroligt mycket lättare att ha åtminstone en flyktig koll på en väldig massa folk. Inte så att man kan ha tusentals vänner. Men bekant kan man vara med tusentals.

Twitter

När jag för drygt ett år sedan passerade 1000 människor jag följer på Twitter så bestämde jag mig för att scrolla igenom samtliga och avfölja de jag inte längre har någon kontakt med eller ser någon poäng i att följa. Jag gjorde det och blev överraskad vad få det var som jag kunde tänka mig att avfölja. Så klart en liten del jag konverserar med ofta. Men jag kände igen folk och mindes vid vilket tillfälle eller anledning jag börjat följa dem. Och ville därför ha kvar dem på min follower-lista.

Sedan ska jag erkänna att jag med jämna mellanrum använder två verktyg för att rensa ut bland vilka jag följer på Twitter. Dels brukar jag med hjälp av Twitter-appen Untweeps rensa ut inaktiva konton genom att avfölja alla som inte Twittrat något i stil med 1 eller 2 månader. Och så ska jag erkänna att jag även ibland använder Who.unfollowed.me för att se vilka som avföljt mig på sistone. Det finns en hel massa folk jag gärna följer utan att de följer tillbaka. Men så finns de där fiskarna som massföljer för att få mycket följare själva och sedan slutar följa. Och som man aldrig har någon interaktion med.

LinkedIn

Jag har alltid haft lite svårt att komma på vad jag på riktigt ska ha LinkedIn till. Men det är en lägre ribba allmänt vilka man lägger till där än tex vilken gräns folk har för Facebook. Jag vet att många har stort utbyte av yrkeskollegor och annat i grupper. Men mina yrkeskollegor utbyter information och kunskap i grupper på Facebook. Däremot hade jag ett superlöjligt mål att jag ville komma upp i över 500 vänner och vilket jag också så småningom lyckades med. Anledningen var att när man passerar 500 så har man ”500+” oavsett om de sedan råkar vara 10.000. Men det var inte så att jag okynnes-addade folk. Dels har ju Linkedin gränser för vilka man kan och får lägga till. Men jag ville även att det skulle finnas någon anledning för varje person jag la till där. Och jag har även sagt nej till folk som jag tycker att jag inte har någon som helst yrkesmässig kontakt till utan det bara är någon privat kontakt och vän från förr eller liknande.

Facebook

Även på Facebook skulle jag önska att jag som med Twitter kunde kolla vilka som inte varit aktiva på 1-2 månader och avfölja. Men vad jag vet finns inga sådana verktyg. Facebook själva räknar ju bara in de som använt sitt konto minst en gång den senaste månaden då de räknar fram sin statistik. Jag har därmot ingen gräns för vilka som får bli min vän. Bara uppenbara fejk/spam-konton nekar jag.

Jag bloggade i april förra året om kopplingen mellan Facebook och fysiska möten med människor. Jag ser ju inte att det finns någon motsättning där. Utan istället är det så att jag träffar fler människor ansikte mot ansikte tack vare min närvaro på nätet.

En onlinevän är en riktig vän

I dag träffade jag som hastigast på Per Axbom. Jag twittrade att jag skulle sitta på centralen i 45 min och jobba i väntan på ett möte. Per skickade meddelande på facebook att han kom ditåt med tunnelbanan och stannar till en stund i bytet på T-centralen. Grymt trevligt även om det blev ett mkt kort möte med turbo-update om en massa saker. Per är en av mina allra äldsta vänner jag fått via nätet. Han introducerade mig till Jaiku-bubblan. Och vi har träffats många gånger offline med. Mycket klokskaper har jag lärt mig via honom genom åren. Och jag minns inte hur och när jag hittat alla mina vänner på nätet. Men Per minns jag exakt hur det var:

Jag jobbade med webbtillgänglighet på ReadSpeaker och satt därför och googlade vad som gick att hitta på ”webbtillgänglighet” hösten 2004. Och då hittade jag denna lysande artikel som Per skrivit. Jag mailade honom och sa att han verkade ha så vettiga tankar kring webbtillgänglighet och att jag gärna skulle vilja träffa honom. Sedan tog det ett ganska bra tag innan vi för första gången kunde ses offline. Men på den vägen är det. Och via Per har jag lärt känna många fler kloka människor, lärt mig så mycket, fått och gett uppdrag osv.

Och Per är en riktig vän.

Vi har ba’ ingen lokal….typ

Läste igenom hela krönikan på Aftonbladet igår med rubriken ”Våran generation kommer att flippa ur” som är två ungdomars ögonvittnesberättelse om Instagram-upproret i Göteborg i december. Jag läste och läste och hoppades komma till någon poäng. Men de kom aldrig till någon poäng utan förmedlade mest känslan av ”å vi ba’…å dom ba” osv. Och vidare om att polisen var stygga och att de själva planlöst drev omkring mest för att se om det skulle hända något. Det kom aldrig någon riktig förklaring på VARFÖR denna generation kommer att flippa ur mer än varenda annan ungdomsgeneration i modern tid har ”flippat ur”.

Att ungdomar i interaktionssamhället nu har ett verktyg som inte fanns tidigare och som tyvärr föräldragenerationen inte alls behärskar eller har koll på är ett större problem. Men ungdomarna i denna artikel verkar inte se det som ett problem utan mer som en tillgång i att kunna få till en mer våldsam och svårstoppad ungdomsrevolt än tex då kårhuset ockuperades 1968. Bl.a. eftersom de skriver så här:

”Vi har visat att vi kan organisera oss över en enda natt. Nästa gång kanske vi går som en enda person. Riktar våra raketer utåt.”

Eh… lite scary. Jag förstår frustrationen och reaktionen över de övertramp och övergrepp som de publiceringar av bilder med namn och ord som utlöste upploppen. Men jag tror att vi måste se på detta lite djupare än att det är ungdomar som gör revolt och att de skulle vara mer revolutionära än tidigare generationer före dem.

Vet inte om det var artikeln i Aftonbladet och Instagram-upploppet i Göteborg som Johan Ingerö kommenterade men hans tweet som jag upptäckte i morse löd så här (tack min nya vän Karoline Goldberg som retweetade):

tweet med texten: Öppna en historiebok, kidz. Att samtiden är ond och framtiden inställd hävdade era päron redan när de ockuperade kårhus.

Jag har skrivit och pratat om problemet med klyftan mellan generationer tidigare. Både i egenskap som en tredjedel i trion Netparentz och nu senast om Göteborgs-riot på Salgados blogg. Och det har talats mycket om den händelsen. Tidigare tyckte jag de flesta skrev och pratade om att man måste kontrollera och övervaka vad unga gör på nätet. Nu verkar äntligen allt fler förstå att det är vi i föräldragenerationen som istället för egen hand måste få bättre koll på hur tekniken fungerar. Hörde tex på detta inslag på Studio 1 i fredags där fler kom till samma slutsats som jag mfl tjatat om i några år nu.

Det finns ingen annan väg än att vi börjar förstå och lära oss de ungas sätt att kommunicera genom att själva bli närvarande på nätet. Det har varit väldigt mycket föräldrafritt där hittills.

Måste även lägga till en sak. När det handlar om ungdomar som gör revolt kommer jag direkt att tänka på en sketch som för evigt etsats sig fast i medvetandet med uttrycket och standard-ursäkten ”Vi har ingen lokal”:

 

Säg efter mig: – Otillgänglighet är diskriminering

image

På pendeln på väg in mot Stockholm C för att delta i den femtionde Torsdagsaktionen. Jag är något försenad pga snöoväder, eller snarare 30 km/h-inga-vinterdäck-ännu-åkarna i biltrafiken så då kan jag passa på att skriva lite om denna viktiga fråga.

Maria Johansson förbundsordförande i DHR startade upp denna aktion som nu pågått i ett år och som innebär att en skara stått utanför Rosenbad varje torsdags morgon då alla statsråden samlas för möte på Regeringskansliet. Under året har fler förbund anslutit så nu är det totalt 12 funktionshinderorganisationer som stöder Torsdagsaktionen. Jag har varit med där vid två tillfällen tidigare. Och varje torsdags morgon delas det ut lappar till ministrarna som talar om hur många dagar det gått sedan utredningen ”Bortom fagert tal” blev klar och som kom fram till att det nu behövs en lagändring som klassar otillgänglighet som diskriminering.

Det som har hänt sedan dess är sedan att en Riksdagsmajoritet i juni röstade för ett betänkande från arbetsmarknadsutskottet om att klassa bristande tillgänglighet som diskriminering. I yttrandet stod att ”regeringen bör vidta åtgärder för att bristande tillgänglighet omfattas av svensk diskrimineringslagstiftning och skyndsamt återkommer till riksdagen med ett lagförslag. Men det var oppositionen som röstade igenom detta så regeringen är väl så där lagom intresserade att skynda med den saken.

Vi som stått utanför Rosenbad och hört vad några av ministrarna säger vet att det finns representanter hos ett par av partierna som skulle vilja genomföra den lagändringen men det är min bestämda uppfattning att Reinfeldt/Borg håller i denna fråga. Motargumentet är pengafrågan och att en sådan lagändring skulle bli för dyr att genomföra. Det är enligt mig bara en dålig ursäkt att inte prioritera detta. En utredning har visat att man tom skulle kunna tjäna på lagändringen på sikt. I Norge har man för en tid sedan genomfört samma lagändring och det är inga skyhöga kostnader för anpassning av offentliga byggnader och lokaler som uppstod över en natt. Det viktiga är att vi får stopp på fortsatta utbyggnaden av otillgängliga lokaler, byggnader. Men även tillgänglighet till offentlig information borde innefattas av en sådan lagändring.

Argumenteringen att lagändringen skulle bli för dyr tycker jag är lika tunn som Sverigedemokraternas argumentering att flykting- och integrationspolitiken är för dyr. Visst kostar det pengar att ta hit människor i nöd. Men med lite sunt förnuft och lite mer långsiktig ekonomisk beräkning än veckor och månader så vet vi att samhället i stort tjänar på invandringen. (bra argumentering i den frågan har regeringen själva lagt upp här)

Och att prata om pengar och kostnader är enligt mig att börja i helt fel ände. Otillgänglighet är en fråga om mänskliga rättigheter. Tänk om Sydafrikas regering hade argumenterat att det blir för dyrt att avskaffa Apartheid då det genomfördes?

Så jag håller med DHR som har devisen att de är ”för ett samhälle utan rörelsehinder och skulle även vilja bredda det till att vi borde jobba för att få bort alla funktionshinder som finns i samhället. För byggnader, gator och torg, information och webbplatser samt teknik kan ha funktionshinder. Människor har funktionsnedsättningar.

En sista hälsning till min vän Spenatmamman

En god vän till mig, Kajsa Bergman Fällén, även känd som Spenatmamman, har under en längre tid kämpat en vansinnigt tuff kamp mot en kroniskt cancersjukdom. Och just nu verkar det som att det är den sista ronden i den orättvisa kamp som Kajsa går på Nyköpings lasarett. Precis på samma sätt som så många andra människor har gått mot denna fruktansvärda och vidriga sjukdom. Samma sjukdom som gjorde mig föräldralös inom 14 månader från september 2004 då pappa dog, 56 år gammal och sedan november 2005 då mamma dog 57 år gammal.

Jag lärde känna Kajsa via Twitter och Bloggy och tyckte det var så häftigt att få träffa ”Spenatmamman” för första gången offline den där magiskt nördiga helgen på Tjärö det första året webb-knytkonferensen SSWC anordnades. Sedan har vi följts åt mest på webben men även träffats på Webbkonferenser som Internetdagarna, SSWC 2010 och mindre sammankomster som tex Bloggers Monday.

Kajsa på SSWC 2009

Spenatmamman så som jag vill minnas dig: Frisk och kry, en klok och kreativ glädjespridare mitt bland oss nördvänner en frukost under SSWC 2009. (Foto: @mikumaria)

Jag har med sorg och smärta i hjärtat följt hur tuff kamp Kajsa haft med sin sjukdom de senaste åren. Men samtidigt förundrats och beundrat den kraft och mod som Kajsa utstrålar i det hon sagt på bloggen och Facebook. Och imponerats över all kreativitet och inspiration som hon delat med sig av. Ett konkret och väldigt talande exempel i sommar styrde hon upp så flera familjer där en förälder hade en kronisk cancerdiagnos kunde samlas på Lastberget i Bålsta en helg. Kajsa satte upp en insamling på Fundedbyme som snabbt drog in de pengar som behövdes så familjerna fick denna möjlighet till en mycket rimlig kostnad.

Jag vet inte om detta hinner nå fram till dig Kajsa. Jag hoppas det innerligt. Jag skulle verkligen verkligen vilja att det plötsligt skedde något under så du bara blev kvitt hela sjukdomen. Så jag upprepar det jag skrev på din facebook-vägg igår kväll när jag trodde att du inte längre fanns kvar:

Tack kära vän för all glädje, inspiration, kloka ord, styrka och kreativitet som du har delat med dig av ända fram till dina sista dagar. Tänker på din fina familj.

 

 

”Ryktet om min död är betydligt överdrivet” *

De senaste veckorna har jag sett flera mycket illavarslande tecken på hur Kajsa mått och har tittat in på hennes profil på facebook i stort sett varje dag. Det har nu varit helt tyst från henne i flera dagar. Och igår kväll när jag gick in där och tittade var det fullt med sista hälsningar som jag med fasa läste och tolkade som att hennes kamp var slut. Jag skrev ett inlägg själv och ett liknande på Twitter. Men då jag senare på kvällen satt och scrollade ner bland alla inlägg så insåg jag att det inte fanns ett enda som bekräftade att det gått så illa som alla verkade tro. Det som nu har en mycket nära vän till Kajsa bekräftat på hennes facebook-sida är att hon snabbt blivit mycket sämre och ligger i koma.

Det känns väldigt tråkigt att jag har bidragit till att sprida rykten som kunde tolkas som att Spenatmamman inte finns kvar bland oss. Ännu en gång har jag påtagligt sett hur snabbt rykten blir till sanningar på nätet. Men vi är så många som varit så oroliga så länge. Vi vill inte att det oundvikliga ska ske. Som jag nämnde inledningsvis har jag personlig erfarenhet att ha suttit där med pappa och mamma och hoppats att något under ska ske och allt ska bli som förrut igen.

Om man ska kunna se något positivt med allt som folk har sagt och skrivit då de trodde att Kajsa gått bort så är då kanske att det är väldigt mycket fint och kärleksfullt sagt OM henne på hennes facebooksida och på Twitter som ändå är riktat TILL henne. Och förutom de som bara önskar henne ”vila i frid” så är det ju en hel del som Kajsa skulle kunna ta till sig om hon ännu fick chansen att piggna till och få vara bland oss här en stund till. Och det är vi många som önskar skulle hända.

Vill ni göra något konkret för att stödja cancerforskningen så har jag två förslag:

  1. Ge ett bidrag till Kajsas egen insamling till Cancerfonden som hon startade för länge sedan.
  2. Ni kan även passa på att ge ett bidrag till den pågående kampanjen för pengar till Prostatacancer-forskning där jag har flera vänner som deltar i ett Team som kallar sig ”Social bros” som Joakim Jardenberg leder. De har satt ihop ett lag som tävlar om att samla in mest pengar. Alla rakade av sig sina skägg och sparar nu till en mustach och man kan så klart följa deras framsteg noga då de allihopa är Sociala Medie-nördar: Social bros Movember. Just nu har de kommit upp i över 26.000 kronor och de leder den globala listan över mest effektiva team.

Uppdaterat 15/11: Kl. 7 i morse har Kajsa somnat in. Kajsas nära vän Lotta Wiström var den som de sista dagarna hållit oss utan direktkontakt med hennes familj informerade om läget. Så här skriver Lotta på Kajsas tidslinje: (för de som finns på facebook och har access till profilen). Väldigt ledsamt besked.

 

*) ”Ryktet om min död är betydligt överdriven” är ett av världens mest kända citat. Och det yttrades av Dr Livingstone år 1871. Läs mer om det här.

Knivsta för eller mot framtiden?

Knivstas nya kommunhus

Knivstas nya kommunhus som invigdes i veckan

I förra veckan invigdes Knivstas nya kommunhus. Jag var där i lördags och tittade då det var öppet hus och man kunde besöka alla korridorer. Detta är ett lyft för Knivsta som kommun. Bra med bibliotek och café på bottenplan så det även blir en samlingspunkt för invånarna och inte bara för politiker och tjänstemän. Lördagens öppna hus var välbesökt och det var mycket kul att få chansen att se hela huset från insidan. Att vi äntligen fått ett riktigt kommunhus handlar om ett Knivsta FÖR framtiden.

För eller mot framtiden?

Men i den verklighet som finns på nätet och där du just nu befinner dig som läser detta blogginlägg är inte Knivsta i närheten av en modern kommun. Där verkar det som att Knivsta är just MOT framtiden. Jag har bloggat om det tidigare både här (2009) och här (sept 2011) samt här (okt 2011) men har även tagit upp det sorgliga exemplet i många andra sammanhang när jag träffat folk som jobbar med sociala medier inom offentlig sektor. I det senaste blogginlägget var första gången som jag fick svar från kommunens folk.

Att finnas där folk finns

Knivsta kommun har en webbplats som inte fyller sin funktion ens när det gäller det mest basala som att tillhandahålla relevant och aktuell information till invånarna. Där är en mysko struktur som gör att man varje gång klickar runt i blindo för att hitta basala saker som läsårstider, återvinningcentralens öppettider, skollovsaktiviteter, kontaktuppgifter osv. Jag gillar hur de gjort i Kalmar där man möts av en sökruta och där de har en väl underhållen och fungerande sökfunktion. Det är så de flesta hittar information på webben 2012, inte genom att leta sig ner i någon egensinnig trädstruktur. Men Internet har för länge sedan slutat vara en plats där man enbart postar och skickar information. Internet handlar 2012 mer om Interaktion.

För bara drygt en månad sedan kunde man läsa att den relativt nylanserade webbplatsen görs om igen med ökad tillgänglighet. Så mycket mer ”modern och mer användarvänligt tousch” vet jag inte om det blivit iaf. Och inte någon bättre sökfunktion iallafall. Prova söka på exempelvis ”dagis”, ”soptipp” ”telefonnummer biblioteket” så ser ni vad jag menar. (och att sökresultatet visas i ett nytt fönster på en webbplats som heter finditcloud.com känns inte så värst användarvänligt eller förtroendeingivande alls)

Att vara före eller efter sin tid

Jag har gjort upprepade försök att på egen hand skapa alternativ för Knivstaborna på webben där möjlighet finns till delning av information och interaktion. Först ut (2007) var en Joomla-sajt på adressen Knivstabo.se (domänen ägs nu av någon annan). Senare var det lokalpartiet Knivsta.nu som gav mig i uppdrag att sätta upp forumet www.knivsta.org. Jag/vi har nog varit lite före vår tid för det har varit tomt och tyst på de forumen. Men Knivsta gruppen på facebook som jag driver tillsammans med en god vän (Stellan Grönwall) har nu samlat på sig närmare 400 medlemmar. Och det är ett mycket levande forum.

Telefon eller webb 2012?

När det brann och exploderade på AGA i Knivsta för drygt en månad sedan (6/8) var det ett stort område som spärrades av i Knivsta. Folk fick utrymma sina hem och det var osäkert hur länge avspärrningarna skulle vara kvar. Ganska snart under denna eftermiddag så slutade Knivsta.se att fungera. Kommunen satte upp en stab med ca 20 personer som stannade kvar efter kontorstid för att svara i telefon. Men ”få ringde” som kommunstyrelsens ordförande Göran Nilsson kunde berätta i en artikel i Knivstabygden som jag läste efteråt. Ett bra exempel på hur mycket det haltar mellan invånarnas förväntningar på vart man ska få information och vad kommunen kunde erbjuda. På vår facebookgrupp fick man däremot snabba och relevanta svar eftersom Stellan Grönwall var i direktkontakt med räddningsledningen och kunde dela med sig direkt till oss andra vad de gav för besked löpande.

Är dialog farligt?

Det jag oftast får en stark känsla av när jag hör Knivsta kommuns informationsansvariga prata om webben är att det är läskigt med en öppen dialog. Att man inte kan öppna för dialog för folk kan ju säga olämpliga saker. Problemet är att det gör folk oavsett, men nu sker den dialogen i andra kanaler. Vi har inte haft så mycket av sånt i Knivstagruppen ännu. Lite smygrasism och ett och annat personangrepp. För det mesta är det andra gruppmedlemmar som säger till och det blir långa diskussioner om vad som är ok och vad som inte är det. Vi som administrerar gruppen är tydliga med att det finns en policy för gruppen. Rasism och personangrepp är exempel på sånt som inte är ok. En del har lämnat gruppen för att de hellre startar en grupp med enbart likasinnade, vilket ju är helt ok. Men hade det inte varit bättre att det var kommunen själva som tillhandahöll de platser där kommunens invånare samtalar och frågar om vad som händer i kommunen, diskuterar lokalpolitik, tipsar varandra om evenemang osv?

Nu har vi ett modernt stadshus/kommunhus i vår fina och välmående kommun. Hoppas vi äntligen även kan få en modernare och mer tidsenlig närvaro online nu. 

PS. Jag har även skickat ovanstående i en mer kortfattad form som insändare till Knivstabygden. Det är i den papperstidningen man får reda på vad Knivsta kommun har på gång på webben så jag antar att det är via den man även ska kontakta dem.

Uppdaterat 24/9: Nu finns en kortversion av ovanstående inlägg publicerat på Knivstabygden.se och kommunstyrelsens ordförande Göran Nilsson och Informationschefen Hanne Natt och Dag har svarat här. Som väntat så skyller de på att vi är en liten kommun. Det är ingen ursäkt och dessutom så handlar det verkligen inte om teknik och resurser utan bara om synen på vad man ska ha Internet till.

Uppdaterat 25/9: Det är så mycket saker i det korta svaret från kommunen som behöver bemötas och jag har redan fått mycket respons från andra på mitt inlägg så jag måste sammanfatta det hela här. Till att börja med, kommunens svar i kursivt blått och mina kommentarer på det:

”Svårt som liten kommun vara i framkant” 

”Du tar upp många saker och utrymmet för svar är begränsat, men vi ska bemöta några av dina synpunkter.”

Det var även mycket begränsat att på 5000 tecken försöka koka ner ovanstående blogginlägg. Jag valde att koncentrera mig på knivsta.se men det jag pratar om är egentligen hela kommunens närvaro online. För tillfälllet är det ju begränsat till en usel webbplats så därmed måste jag väl börja där.

Det är svårt att som liten kommun ligga i framkant. I fallet sociala medier handlar det inte om teknik, utan om resurser att bemanna kanalen. Vi arbetar med frågan, och hoppas komma i gång under hösten. Händelserna vid Aga-branden visar att vår närvaro behövs!

Jag VET att det inte handlar om teknik. Det handlar om att utföra sitt uppdrag genom att vara överallt där medborgarna i nutid befinner sig. Det handlar inte alls om att bemanna någon ny kanal utan mer om att de som jobbar i olika funktioner på kommunen lär sig att kommunicera via effektiva och moderna kanaler. Utbildning och coachning är kanske två nycklar till det. Hjälp till självhjälp, mer än att lägga till en extra funktion i kommunen med en sociala-medie-redaktör eller nåt annat dumt. Det är politikerna och tjänstemännen som ska bli transparenta och lära sig hantera nyare sätt att kommunicera med medborgarna.

Webbens struktur är framtagen av ett 50-tal kommuner och tillgänglighetsexperter gemensamt, och den är grundligt testad. Hittills har vi tyckt att den fungerar bra. 
Inom kort genomför vi en webbundersökning om vår webbplats. Vi får se om den ger oss anledning att tänka om.

Den kanske är 100% tillgänglig och innehåller valid html och det är ju bra och viktigt. Det jag pratar om är att många idag inte klickar runt i oändliga trädstrukturer som är superlogiska för några och helt obegripliga för andra när man kan söka vad man är ute efter och hitta det enkelt. Finns en lång rad fungerande sökfunktioner för sajter och det går mycket bättre att googla ”site:knivsta.se” och det man är ute efter än att hitta det i strukturen eller försöka sig på sidans egen sökfunktion

Sökfunktionen är sedan tidigare felanmäld, tack för att du påminner! Du kan dock bara få träff på innehåll som finns. 
Samhället utvecklas och webben återspeglar det. Här finns ord som avfall, sopor och återvinning, men inte soptipp. 
Men kanske lever ordet kvar i människors språkbruk och därmed ska in som synonym.

Många saker har anmälts under åren och efter några veckor åtgärdas det. En vän upptäckte att soptipp nu finns inlagt.  Det var bara ett exempel och ordet används inte längre. Det tog mig 3 min att hitta några exempel på synonymer som inte fick träffar. Nu för tiden kan man väldigt enkelt ta reda på vad folk faktiskt har googlat och sökt på när de letat information på ens sajt och därmed vet man vilka ord och uttryck som är relevanta.

Efter branden var ett 20-tal personer i ledande ställning på plats för att kunna fatta nödvändiga beslut. Vi hade ingen extra bemanning på växeln.

Det var bara min tolkning då att ni satt och väntade vid telefonerna. Men webbplatsen var död. I Knivsta-gruppen på facebook var Stellan Grönwall i direktkontakt med räddningsledningen och kunde uppdatera löpande om läget till de närmare 400 medlemmarna i gruppen. Det var betydligt mer än vad ni 20 på kommunhuset presterade i form av information till invånarna den eftermiddagen.

Till slut. Jag har twittrat ut min insändare, ert svar och har här på morgonen fått in flera bra synpunkter via  i Facebook-gruppen ”Sociala medier i offentlig sektor” och Twitter mm. Återkommer med en sammanfattning senare.. ;)

Uppdaterat 1/10: Lovade återkomma. På Facebook-gruppen var det någon som försvarade strukturen som de 50 kommunerna har gemensamt tills en som jobbar med uppsala.se sa så här: 

”Jag jobbar med uppsala.se och jag tycker Daniel har kloka synpunkter. Det stämmer att vi (bland annat) använde oss av Funkaprojektet när vi gjorde om strukturen 2009. Problemet är nog att vi (och det projektet) fokuserat alldeles för mycket på just struktur/navigation och för lite på det faktiska innehållet och användarnas behov. Men det går alltid att förändra och förbättra ännu mer. :)

Twittraren (tillika kommunikationschefen i Vellinge) @Vellingemarie sa så här när jag twittrade ut länken till min insändare och svaret från kommunen:

Skärmdump av tweet där @vellingemarie säger: En viktig kamp för demokratin, Lycka till

Jag svarar och tackar och säger att Informationsavdelningen i Knivsta hade trott att hon varit ironisk. Men då svarar hon
”Aldrig när det handlar om demokrati :) Att vara i framkant handlar framför allt om engagemang, fokus och att våga tänka nytt”

Här kan ni läsa hela vår dialog på Twitter. I Vellinge kommun har de haft inne Katrineholms kommunchef som delat med sig av sina erfarenheter. Han är en pionjär och jag har haft förmånen att följa kommunchef Mattias Janssons framfart och inspirerande engagemang. När jag skulle prata Sociala medier för ett stort antal representanter för kommuners webbavdelningar förra året så bad jag om input från Kommunchef Mattias och fick följande inlägg på Youtube som jag spelade upp för mina åhörare:

Det får bli slutorden i detta rekordlånga blogginlägg. Knivstas informationschef och kommunstyrelses ordförande diskuterar och svarar tydligen bara på cellulosa (tidningstryck). Här är de inte iallafall.

Uppdaterat 3/10: I pappersupplagan av veckans Knivstabygden läste jag nyss att Knivsta kommun nu tagit fram en kommunikationspolicy. Efter att de flesta medborgarna haft tillgång till webben i ca 15 år har de nu alltså till sist tagit fram riktlinjer i hur man ska kommunicera med medborgarna där. Det var ju bra. Jämför man med att ta köra bil så har de nu fått en teoribok med alla trafikregler. Skulle vara bra om de även visste hur man lägger i växeln på bilen och får den att rulla framåt också.