Kategoriarkiv: Angeläget

Kärleksförklaring 4 #blogg24: Chefen

#lettjul
Charlotte da Silva och Erika Nord med en del av det Salgado ska skicka till familjer på den Lettiska landbygden.

Idag tänkte jag bli lite cheesy igen. För dagens kärleksförklaring går till min chef Charlotte Da Silva. Hon är VD på Salgado, kommunikationsbyrån hon själv grundade för några år sedan. I måndags var det prick 2 år sedan jag började jobba på heltid åt Salgado. Och senast jag firade 2 årsjubileum hos en arbetsgivare var 2006, vilket talar för att jag hittat ett arbete och ett företag jag trivs på. ;-)

Det jag särskilt vill hylla Charlotte för nu är hennes sociala engagemang. Hon har ju själv under ett par års tid bott utomlands och arbetat åt en hjälporganisation (Star of Hope). I år hittade hon på att vi istället för att skicka ut julklappar till våra kunder ska delta i ett av Star of Hopes långsiktiga projekt för landsbygden i Lettland. Charlotte har varit till Lettland en gång tidigare och delat ut julklappar till familjer som har det mycket knapert. Och i år så bestämde hon att Salgado ska skicka ner 100 julklappar med Star of Hope. Det är Salgado som betalar dessa både vad gäller innehåll men även med den tid som vi anställda har lagt ner på detta projekt nu under ett par veckor.

I kväll ska vi ha julmingel på jobbet då vi samtidigt tillsammans med några av våra kunder ska packa dessa 100 banankartonger med förnödenheter, husgeråd och en del leksaker till barnfamiljer.

Så här berättade Charlotte själv om vår projekt i inbjudan vi skickade ut till våra kunder om detta:

charlotte”I december 2011 åkte jag över till Lettland och delade ut julpaket till behövande familjer på landsbygden. Projektet anordnas varje år av biståndsorganisationen Star of Hope.

Det jag kommer ihåg mest, så här tre år senare, var den tunga röken från eldstaden i stugorna, smuts och mögel och den bitande kylan både utom- och inomhus. Jag minns också den tydliga uppgivenheten hos föräldrarna och tystheten hos barnen. Många av barnen hade funktionsnedsättningar. Det krossade mitt hjärta när jag såg dem undanskuffade i mörka rum, i spjälsängar, under gråa tunga och fuktiga filtar.

Att förändra sådant kräver långsiktigt arbete på flera parallella plan; politiskt, kulturellt och samhälleligt. Just det arbetar Star of Hope med.

Men hur kommer då en så enkel sak som julpaket in i detta? Hur kan det hjälpa? Det betyder mer än många kan ana. I detta långsiktiga arbete som tar tid kan det vara svårt att hålla hoppet uppe.

Att få hembesök av Star of Hopes hjälparbetare, få prata en stund och få ett julpaket med ”lyxvaror” såsom socker, mjöl, konserver, kaffe och hygienartiklar, packade av någon som tänkt på dem, kan vara den lilla kärlekshandling en mamma eller pappa behöver för att orka kämpa lite till.

Star of Hopes arbete i Lettland är fantastiskt och det vill vi fortsätta stötta. Därför kommer våra julklappspengar i år gå till julpaket till 100 behövande familjer.

I mitten på december åker jag över till Riga och har förmånen att få vara med och träffa dessa familjer igen, säkerligen också många nya familjer och så klart även Star of Hopes fantastiska medarbetare.”

Så Charlotte: Det är ett nöje att få jobba med dig. Vi har kul samtidigt som vi gör topp-leveranser till så många kunder. Och att du dessutom har ett så starkt socialt sammanhang och att få jobba på ett företag med starkt socialt engagemang (CSR) är roligt och viktigt för mig.

På bilden ovan syns även projektledaren för vårt CSR-projekt Erika Nord. Hon får ta del i denna kärleksförklaring också. För utan henne hade detta CSR-projekt INTE gått att genomföra.

Kärleksförklaring 2 #blogg24: Fyra vänner med stort hjärta för hemlösa och tiggare

Idag tänkte jag ge min kärleksförklaring till fyra vänner i de digitala kanalerna som inspirerat mig mycket genom åren inom det som har med webbteknologier och webbkommunikation att göra. Någon av dem har inspirerat under många år, någon i många år. Och av dessa fantastiska människor så tänkte jag idag lyfta fyra speciella personer och för en helt annan sak än webbteknik: Under hösten har ni fyra delat en bild eller skrivit en statusuppdatering där ni berättat om hur ni vill hjälpa en tiggare som ni träffar på i ert närområde. Ni är fyra vänner med stort hjärta som idag får min kärleksförklaring:

Feffe Kaufman

Tack Feffe! Du är en inspiration på så många sätt och det är en förmån att få känna en sådan som du. Så var det redan innan du gjorde det här inlägget på Instagram för en månad sedan. <3

Monday bag for the local begger girl. #gloves #cap #food #pantamera #freshwater

Ett foto publicerat av Feffe Kaufmann (@feffekaufmann)

Funda Denizhan

Funda du har inspirerat och lärt mig så mycket genom åren sedan då du med ditt team på Statskontoret och senare Verva drev igenom 24-timmarswebben för en massa år sedan. Nu vill jag ge dig en kärlekshyllning för ditt inlägg tidigare (hittar det inte nu) där du berättade om en tiggare du fick kontakt med och även hittade ett gemensamt språk med. Hade varit så bra att kunna kommunicera och fråga vad de har behov av just nu.

Peter Kranz

Peter även du har ju varit en stor källa till ny kunskap och inspiration genom åren. Men även du har ju berättat på Facebook om hur du plockade ihop en kasse med förnödenheter och bla en mobiltelefon som du tänkte ge till en tiggare som du brukar träffa på.

Therese Göterheim

Du har berättat om Elena som du brukade hjälpa på olika sätt och som nu har åkt hem till Rumänien. Det har varit inspirerande att läsa om även om jag inte gillat och kommenterat så mycket.

Det finns säkerligen fler jag borde ha räknat upp och jag känner flera som har som sitt dagliga arbete att hjälpa dessa utsatta människor. Men just idag ville jag hylla er fyra. För att ni delade med er vad ni gör. Det är så viktigt att berätta om det för jag tror att om vi alla skulle börja med att hjälpa den tiggare eller hemlös som vi ser oftast så skulle många av dessa utsatta människor kunna få ett drägligare liv.

Till sist….

När jag får inlägg som de ovanstående i mitt Facebookflöde så inspirerar det mig att göra det lilla jag kan göra för att hjälpa den tiggare jag träffar oftast: Adrian, som sitter utanför den lokala Ica-handlaren. Adrian har en dröm att få bli en skattebetalande fast invånare i min hemkommun Knivsta. Jag hoppas verkligen hans dröm kan bli sann och lovar att göra det jag kan för att hjälpa Adrian dit (hit).

När man gör inlägg som mina vänner ovan gjort så kan man få kommentarer om att man bara skriver om det för att stajla eller få cred. Jag är helt övertygad om att det inte var så i dessa fyra fall. Dels för att jag känner er och dels för hur ni skrev och berättade om det.

Detta inlägg var extra skönt att skriva efter att under gårdagen och i söndags ha varit inblandad i en lång och infekterad diskussion i en Facebookgrupp om huruvida tiggare (som grupp) är ett samhällsproblem eller inte. Jag kommer aldrig att sluta propagera för att vi aldrig får börja se tiggare som ett avhumaniserat kollektiv. För det är människor som ser dessa tiggare som ett avhumaniserat kollektiv som tar sig friheten att bränna ner tältläget med risk för allvarlig skada för de människor som har tälten som sitt enda skydd mot väder och vind.

Älska din busschaufför! – There´s nätkärlek in the air

Case 1: Säg hej!

Det kan tyckas banalt. Men brukar du säga hej till busschauffören då du kliver in i bussen? Eller visar du bara surt upp din biljett eller ignorerar denne om du skannar biljetten i en apparat? Jag läste någonstans för länge sedan en uppmaning att bemöta busschauffören med ett leende och ett hej. Jag började tänka på det och brukar försöka komma ihåg att göra det. Även när bussen är sen eller jag har sprungit som en idiot för att hinna med (paradoxalt nog är båda lika vanligt).

Senaste veckorna har detta klipp cirkulerat på Facebook och man blir glad av att se med vilken iver denna busschaufför hälsar varje passagerare välkommen ombord:

I Uppsala har vi en chaufför i samma kategori. Han heter Amos Makajula och har en bra bit över 5000 Facebookvänner. Han använder sitt inflytande till så många med att sprida glädje och kärlek även på Facebook. Uppsala Nya Tidning skrev om honom för några år sedan här.

Case 2: Borttappad Ipad återfunnen

För några veckor sedan lyckades jag med bedriften att tappa min Ipad-mini på bussen på väg till jobbet på morgonen. Jag trodde att jag hade den i väskan men den måste ha legat i mitt knä och glidit ner på golvet när jag gick av bussen. Som tur var kom jag på det snabbt. Och eftersom jag under den resan satt i ”dragspelet” på den ledade bussen tänkte jag att det nog inte är så lätt att se den på golvet då det är så mörkt just där. Jag började efterlysa bussen via UL som hänvisade mig till SL som kör busslinje 677 från Norrtälje mot Uppsala. De lovade försöka kontakta busschauffören som nu var på väg tillbaka mot Norrtälje. Redan inom en timme efter att jag tappat min Ipad fick jag veta att den var upphittad och inlämnad på bussgaraget i Norrtälje. Så jag kunde åka och hämta den kort därefter vilket jag gjorde. Behövde inte betala någon avgift (som man måste om den skulle hamnat på hittegodsavdelningen) och jag frågade vem som ska ha hittelönen men de visste hon inte som hade förvarat den åt mig. Jag åkte hem lycklig att ha fått tillbaka min Ipad men kom på att jag ju borde ha haft med mig fikabröd åtminstone. Så ett par dagar senare hade jag med mig två stora lådor med godbitar som jag lämnade till busschauffören då jag åkte hem en dag. Jag bad honom lägga det i deras fikarum i Norrtälje och hade även skrivit ett kort om varför jag ville bjuda på fika. Cheezy kan tyckas (framför allt att skriva och berätta om det). Men min poäng är att allt blir så mycket trevligare med väldigt små medel.

Jag kan tänka mig att busschaufförer inte alltid möter trevliga miner och glada tillrop. När det är vinter och bussen är försenad är det ändå busschauffören som ofta får ta skit för det. När bussbolaget inför nya hopplösa betalsystem för SMS-biljetter är det också busschauffören som får ta skiten. Anledningen till att kontanter plockats bort från många bussbolag är till en början rånrisken. Det är ju chaufförer som blivit brutalt misshandlade för sin kontantkassa på några hundralappar.

Så älska din busschaufför! Behandla honom/henne som en medmänniska. Och den gamla sanningen ”behandla andra som du vill bli bemött själv” gäller även när du kliver på bussen.

Case 3: Flashmob

När din favoritbusschaufför fyller år nästa gång kan du kanske arrangera en flashmob som den här ;)

(Spoiler alert: Det förtar lite av det fina i klippet att det på slutet visar sig vara reklam för busstrafiken. Man vill så gärna att det ska vara på riktigt men det kan ju faktiskt vara helt iscensatt.* Men jag får iaf tårar i ögonen varje gång jag ser det)

*) Uppdatering: Säkra källor från Köpenhamn intygar att Mukthar-klippet är på riktigtTack Anders Colding för det. 

Till slut: Tack till My Hallin vars fråga på Twitter tidigare idag blev inspirationen till detta inlägg.

Kampen om mänskliga rättigheter i Sverige fortsätter

I går noterade jag att många delade DHRs pressmeddelande om att Anders Borg nekat dem möte pga för mycket i kalendern. DHR ville ha ett möte med honom och Integrationsminister Erik Ullenhag för att fråga varför regeringen struntar i Riksdagens beslut från i höstas om att skyndsamt ta fram ett lagförslag som klassar otillgänglighet som diskriminering. Jag har bloggat om detta flera ggr tidigare, nu senast i slutet av november. Men jag har även skrivit ett par krönikor på Ajour.se om detta ämne som jag är mycket engagerad i.

Det är märkligt att ett parti i en fyrpartiallians kan förhala ett beslut från Riksdagen. Liten glitch i demokratin där anser jag.

Och det är så sunkigt och fegt av Anders Borg att inte ens våga möta DHRs representanter.

Men det är även väldigt coolt tilltag av de 11 funktionshinderorganisationerna som nu har en jour så de kan ta ett möte vilken sekund som helst då han får en lucka i sin kalender. :)

Anders Borg, argumentet om att otillgänglighet blir för dyrt att införa håller inte. Dels för att det redan bevisats att det inte ens är sant. Och dels för att frågan är för viktigt för att värderas i pengar. Tillgänglighet är en mänsklig rättighet. Och tänk om de hade börjat tveka på avskaffandet av Apartheid i Sydafrika med argumentet att det säkert blir för dyrt att införa. Sverige behöver en värdigare lagstiftning på området likt den de haft länge i USA och på senare tid även infört i Norge.

Jag är imponerad av PR-stuntet som Syndskadades RIksförbund gjort då de skickade ett brev i punktskrift till Socialdepartementet. Det var Johan Ingerö som twittrade om det tidigare idag. Det måste ha fått dem att känna sig som kvinnan i denna briljanta informationsvideo. Vore nyttigt för alla att känna på den situationen:

En tidigare kollega till mig som varit blind i stort sett hela sitt liv bekräftade för mig tidigare att det som hon blir erbjuden i videon är precis det han blivit erbjuden så många gånger i sitt drygt 40-åriga liv. Men alternativen brukar vara i omvänd ordning: Först frågar de om man inte har en vän eller släkting som kan lösa otillgänglighetsproblemet. Och sedan kan de eventuellt erbjuda en tid för ett möte.

I en klass för sig

I dag har jag hållit en lektion med en klass som var väldigt annorlunda mot för tidigare grupper jag föreläst för. Har aldrig någonsin tidigare pratat inför en grupp med sådan enorm bredd och hög nivå på utbildning och kunskapsområde. Jag föreläste på en kurs som heter ”Korta vägen” på Folkuniversitetet som riktar sig till utomnordiska invandrare som har minst tre år akademisk utbildning i sitt hemland.

Det var otroligt inspirerande att träffa dem. Så jag hoppas att det blir fler gånger.

Jag bloggade lite utförligare på salgado.se om mitt möte med denna klass idag.