Kategoriarkiv: Angeläget

I en klass för sig

I dag har jag hållit en lektion med en klass som var väldigt annorlunda mot för tidigare grupper jag föreläst för. Har aldrig någonsin tidigare pratat inför en grupp med sådan enorm bredd och hög nivå på utbildning och kunskapsområde. Jag föreläste på en kurs som heter ”Korta vägen” på Folkuniversitetet som riktar sig till utomnordiska invandrare som har minst tre år akademisk utbildning i sitt hemland.

Det var otroligt inspirerande att träffa dem. Så jag hoppas att det blir fler gånger.

Jag bloggade lite utförligare på salgado.se om mitt möte med denna klass idag.

”Carpe diem” på riktigt

Tänkte tillåta mig att bli lite djupare och mer personlig än jag brukar vara på min blogg. ”Fånga dagen” på latin har blivit bland de mer irriterande och uttjatade fraserna i modern tid. Men ändå ligger det så mycket i det uttrycket.

Det är så lätt att vi fastnar och ältar det förflutna med frågor som: Varför blev det som det blev? Varför gjorde jag inte si eller så? osv. Eller så använder vi en stor del av vår tid till att oroa oss för framtiden. Grubbla och planera. Sätta upp mål och budget. Strukturera och optimera.

Men speciellt när man har barn tror jag det är viktigt att komma ihåg att livet är de där dagarna som passerar. De kommer inte tillbaka. Och det som har hänt har hänt. Och det som blir det blir. Glömmer vi bort det kanske vi plötsligt en dag tittar upp ur våra grubblerier och märker att barnen har vuxit upp och blivit stora under tiden vi varit djupt försjunkna i våra vuxengrubblerier.

Den här bilden delade min vän Jennifer på Facebook för några veckor sedan:

flödeschema över hur man ska se på problem och där allt pekar på att man inte ska oroa sig

Tycker flödesschemat är så talande för hur meningslöst det är att bekymra sig för sådant man ändå inte kan påverka. Och kan man påverka så är det bara att göra slag i saken.

Jag tror inte jag grubblar mer eller mindre än andra, vare sig på det som varit eller det som komma skall. Men jag vet vad det vill säga att ta en dag i sänder. Och jag lärde mig det den hårda vägen när det under drygt ett års tid 2004-2005 hände lite väl mycket i min familj. Båda mina föräldrar dog i cancer. Pappa i sept-04 56 år och mamma i nov-05 57 år gammal. Min bror förlorade en dotter i 37:e graviditetsveckan i feb 2005. Och vi fick en dotter som föddes i vecka 24 i augusti 2005 och var sammanlagt 100 dagar med henne på sjukhuset innan vi fick åka hem.

Den tiden och länge efter det var det verkligen så att man levde för dagen. När det var som mest kritiskt och allt handlade om liv och död så levde man timme för timme. Och även om jag inte önskar min värsta fiende att behöva uppleva en liknande period så tror jag att alla de upplevelserna har gjort att jag fortfarande har lättare att leva i nuet. Allt materiellt och vardagliga bekymmer känns väldigt små i ett sådant sammanhang.

Av allt som hände då så har det ju gått så otroligt bra för vår pyttelilla dotter som fick en så dramatiskt start i livet. Hon är nu en pigg och frisk sjuåring.

Och varje morgon när jag följer henne och storebror till skolbussen och ser dem åka i väg till skolan så går jag iväg mot min egen buss med ett stort leende på läpparna och helt varm i hjärtat.

 

 

Jämställdhet?

I dag har mitt Twitter-/Facebookflöde varit fullt med länkningar av Youtubeklippet som egentligen är en trailer för morgondagens avsnitt av Uppdrag Granskning. Det är kända kvinnliga mediaprofiler som läser upp förfärliga, råa och helt avskyvärda hot och hat som de fått skickat till sig. Klippet heter ”Män som näthatar kvinnor” och är autentiska citat från mail och kommentarer som dessa kvinnor har fått ta emot. Det är viktigt och bra att lyfta fram dessa hälsningar från mänsklighetens mörkaste och mest onda och avskyvärda sidor och avkrokar. Och det är väldigt väldigt sorgligt att några fortfarande år 2013 tycker sig ha rätt att tilltala kvinnor på det sättet. För jag utgår från att Claes Elfsberg och andra manliga motsvarigheter till kända profiler i TV-rutan och media inte alls behöver ta emot lika mycket hat. De män som skriver sådan där skit är fega och små kryp som antagligen ser dessa framgångsrika kvinnor som hotfulla och skrämmande. Helt tydligt har inte deras hot bitit på kvinnorna. Men det är ändå inte ok någonstans. Starka kvinnor skrämmer inte mig, men vita kränkta män är skitläskiga.

Tankemönster i en bild

Förra veckan var det någon som uppmärksammade detta ögonblick i morgonsoffan när tre sportjournalister satt i en soffa:

Jag fattar så klart att det var ett ögonblick och att det nog egentligen inte var en ”Betty Boop” som försynt sitter inklämd mellan två alfahannar. Men bilden skapade en rad diskussioner. Och Ulrika Good utvecklade resonemanget på ett bra sätt på Ajour.se. Jag deltog i en lång kommentarstråd på Facebook kring denna bild där en man som sade sig vara en förkämpe för feminismen inte gillade att denna bild blev så upp-haussad. Jag försökte förklara att man måste se bilden som talande och symbolisk för vilka roller vi fortfarande lite skrämmande nog förväntas spela både som män och kvinnor. För jag tror inte vi löser problemet med ojämlikhet mellan könen med att tvinga föräldrar att dela precis lika på föräldraledigheten eller att vi ska börja kalla våra barn för ”hen”. Men vi måste börja hos oss själva. Och jobba med våra invanda och ärvda tankemönster. Och inte bara säga till våra barn hur de ska tänka utan VISA till våra barn att vi står för vad vi säger.

För kvotering men mot likadelning av föräldraförsäkringen

Jag kan nog anses vara lite ambivalent i de här frågorna. För samtidigt som jag är mot en lika delning av föräldraledigheten (tycker att familjer ska få bestämma sådant själva) så är jag för kvotering av kvinnor i bolagsstyrelser. Jag har också vid flera tillfällen argumenterat för fler kvinnliga talare i konferenser och program som iaf så fort det handlar om teknik och webb ofta är väldigt gubbiga. Men då jag argumenterat för kvotering så har jag mött största och hårdaste motståndet från tjejer och kvinnor. De argumenterar mot att bli inkvoterade pga sitt kön. Och det kan jag förstå. Men samtidigt: då något går så hiskeligt sakta som tex utjämningen av kön i bolagsstyrelser så behövs nog lite styrning för att bryta mönstret. Som en interimlösning tills gubbarna ser och förstår att det ju faktiskt är riktigt bra.

Jag har jobbat både i helt kvinnodominerade och mansdominerade arbetsplatser och inget av det är bra. Utan det är alltid så att mångfald motverkar enfald. På flera plan. För män och kvinnor är inte likadana. Vi har olika genetiska egenskaper som alla behövs precis lika mycket.

Denna bild dök också upp i mitt flöde just i dag:

Hillary Clinton som ung och i nutid

”Hillary Clinton wrote to NASA as a child inquiring how to become an astronaut. NASA replied that girls could not become astronauts. So she became secretary of state”

Jag är glad att min dotter får växa upp i ett samhälle där hon har möjlighet att bli astronaut, brandman och utrikesminister osv. Men jag hoppas att hon då hon är vuxen även har samma möjlighet som sina bröder att ta plats i bolagsstyrelser och att hon kan få samma lön som sina manliga kollegor oavsett vilket yrke hon väljer.

Och jag hoppas att hon aldrig någonsin oavsett vad hon jobbar med eller företar sig behöver höra sådant som kvinnorna i klippet jag nämnde i början behöver höra.

En hyllning till min mamma

I morgon skulle min mamma ha fyllt 65 om hon hade levt. Hon gick bort i cancer för drygt sju år sedan. Min mamma var en klok kvinna. Jag saknar henne mycket och hade gärna haft hennes stöd längre än till jag var 35. Jag tror hon har fört över sunda värderingar till mig och mina tre bröder när det gäller jämställdhet och kvinnosyn. En sådan där liten sak som jag ändå minns tydligt redan från då vi var små var att hon var noga med att poängtera att vi inte ”hjälpte mamma” när vi städade, lagade mat, hämtade lillebror på dagis osv. Utan vi gjorde det för oss själva och för familjen.

Riktiga vänner?

gruppbild på samtliga deltagare under SSWC 2012

Obligartoriska gruppbilden på samtliga deltagare under Sweden Social Web Camp 2012.

Jag träffar ofta folk som undrar om jag verkligen känner alla dessa människor som jag följer på Twitter, är vän med på Facebook och som jag lagt till på LinkedIn osv. För det finns tydligen någon gammal slutsats som kom fram till att vi som människor klarar av att ha max 150 personliga relationer med andra. Jag tror inte det stämmer i vår tid utan måste härstamma från tiden före interaktionssamhället. För numera är det så otroligt mycket lättare att ha åtminstone en flyktig koll på en väldig massa folk. Inte så att man kan ha tusentals vänner. Men bekant kan man vara med tusentals.

Twitter

När jag för drygt ett år sedan passerade 1000 människor jag följer på Twitter så bestämde jag mig för att scrolla igenom samtliga och avfölja de jag inte längre har någon kontakt med eller ser någon poäng i att följa. Jag gjorde det och blev överraskad vad få det var som jag kunde tänka mig att avfölja. Så klart en liten del jag konverserar med ofta. Men jag kände igen folk och mindes vid vilket tillfälle eller anledning jag börjat följa dem. Och ville därför ha kvar dem på min follower-lista.

Sedan ska jag erkänna att jag med jämna mellanrum använder två verktyg för att rensa ut bland vilka jag följer på Twitter. Dels brukar jag med hjälp av Twitter-appen Untweeps rensa ut inaktiva konton genom att avfölja alla som inte Twittrat något i stil med 1 eller 2 månader. Och så ska jag erkänna att jag även ibland använder Who.unfollowed.me för att se vilka som avföljt mig på sistone. Det finns en hel massa folk jag gärna följer utan att de följer tillbaka. Men så finns de där fiskarna som massföljer för att få mycket följare själva och sedan slutar följa. Och som man aldrig har någon interaktion med.

LinkedIn

Jag har alltid haft lite svårt att komma på vad jag på riktigt ska ha LinkedIn till. Men det är en lägre ribba allmänt vilka man lägger till där än tex vilken gräns folk har för Facebook. Jag vet att många har stort utbyte av yrkeskollegor och annat i grupper. Men mina yrkeskollegor utbyter information och kunskap i grupper på Facebook. Däremot hade jag ett superlöjligt mål att jag ville komma upp i över 500 vänner och vilket jag också så småningom lyckades med. Anledningen var att när man passerar 500 så har man ”500+” oavsett om de sedan råkar vara 10.000. Men det var inte så att jag okynnes-addade folk. Dels har ju Linkedin gränser för vilka man kan och får lägga till. Men jag ville även att det skulle finnas någon anledning för varje person jag la till där. Och jag har även sagt nej till folk som jag tycker att jag inte har någon som helst yrkesmässig kontakt till utan det bara är någon privat kontakt och vän från förr eller liknande.

Facebook

Även på Facebook skulle jag önska att jag som med Twitter kunde kolla vilka som inte varit aktiva på 1-2 månader och avfölja. Men vad jag vet finns inga sådana verktyg. Facebook själva räknar ju bara in de som använt sitt konto minst en gång den senaste månaden då de räknar fram sin statistik. Jag har därmot ingen gräns för vilka som får bli min vän. Bara uppenbara fejk/spam-konton nekar jag.

Jag bloggade i april förra året om kopplingen mellan Facebook och fysiska möten med människor. Jag ser ju inte att det finns någon motsättning där. Utan istället är det så att jag träffar fler människor ansikte mot ansikte tack vare min närvaro på nätet.

En onlinevän är en riktig vän

I dag träffade jag som hastigast på Per Axbom. Jag twittrade att jag skulle sitta på centralen i 45 min och jobba i väntan på ett möte. Per skickade meddelande på facebook att han kom ditåt med tunnelbanan och stannar till en stund i bytet på T-centralen. Grymt trevligt även om det blev ett mkt kort möte med turbo-update om en massa saker. Per är en av mina allra äldsta vänner jag fått via nätet. Han introducerade mig till Jaiku-bubblan. Och vi har träffats många gånger offline med. Mycket klokskaper har jag lärt mig via honom genom åren. Och jag minns inte hur och när jag hittat alla mina vänner på nätet. Men Per minns jag exakt hur det var:

Jag jobbade med webbtillgänglighet på ReadSpeaker och satt därför och googlade vad som gick att hitta på ”webbtillgänglighet” hösten 2004. Och då hittade jag denna lysande artikel som Per skrivit. Jag mailade honom och sa att han verkade ha så vettiga tankar kring webbtillgänglighet och att jag gärna skulle vilja träffa honom. Sedan tog det ett ganska bra tag innan vi för första gången kunde ses offline. Men på den vägen är det. Och via Per har jag lärt känna många fler kloka människor, lärt mig så mycket, fått och gett uppdrag osv.

Och Per är en riktig vän.

Vi har ba’ ingen lokal….typ

Läste igenom hela krönikan på Aftonbladet igår med rubriken ”Våran generation kommer att flippa ur” som är två ungdomars ögonvittnesberättelse om Instagram-upproret i Göteborg i december. Jag läste och läste och hoppades komma till någon poäng. Men de kom aldrig till någon poäng utan förmedlade mest känslan av ”å vi ba’…å dom ba” osv. Och vidare om att polisen var stygga och att de själva planlöst drev omkring mest för att se om det skulle hända något. Det kom aldrig någon riktig förklaring på VARFÖR denna generation kommer att flippa ur mer än varenda annan ungdomsgeneration i modern tid har ”flippat ur”.

Att ungdomar i interaktionssamhället nu har ett verktyg som inte fanns tidigare och som tyvärr föräldragenerationen inte alls behärskar eller har koll på är ett större problem. Men ungdomarna i denna artikel verkar inte se det som ett problem utan mer som en tillgång i att kunna få till en mer våldsam och svårstoppad ungdomsrevolt än tex då kårhuset ockuperades 1968. Bl.a. eftersom de skriver så här:

”Vi har visat att vi kan organisera oss över en enda natt. Nästa gång kanske vi går som en enda person. Riktar våra raketer utåt.”

Eh… lite scary. Jag förstår frustrationen och reaktionen över de övertramp och övergrepp som de publiceringar av bilder med namn och ord som utlöste upploppen. Men jag tror att vi måste se på detta lite djupare än att det är ungdomar som gör revolt och att de skulle vara mer revolutionära än tidigare generationer före dem.

Vet inte om det var artikeln i Aftonbladet och Instagram-upploppet i Göteborg som Johan Ingerö kommenterade men hans tweet som jag upptäckte i morse löd så här (tack min nya vän Karoline Goldberg som retweetade):

tweet med texten: Öppna en historiebok, kidz. Att samtiden är ond och framtiden inställd hävdade era päron redan när de ockuperade kårhus.

Jag har skrivit och pratat om problemet med klyftan mellan generationer tidigare. Både i egenskap som en tredjedel i trion Netparentz och nu senast om Göteborgs-riot på Salgados blogg. Och det har talats mycket om den händelsen. Tidigare tyckte jag de flesta skrev och pratade om att man måste kontrollera och övervaka vad unga gör på nätet. Nu verkar äntligen allt fler förstå att det är vi i föräldragenerationen som istället för egen hand måste få bättre koll på hur tekniken fungerar. Hörde tex på detta inslag på Studio 1 i fredags där fler kom till samma slutsats som jag mfl tjatat om i några år nu.

Det finns ingen annan väg än att vi börjar förstå och lära oss de ungas sätt att kommunicera genom att själva bli närvarande på nätet. Det har varit väldigt mycket föräldrafritt där hittills.

Måste även lägga till en sak. När det handlar om ungdomar som gör revolt kommer jag direkt att tänka på en sketch som för evigt etsats sig fast i medvetandet med uttrycket och standard-ursäkten ”Vi har ingen lokal”: