Kategorier
gamla inlägg Sociala medier

Jag har lärt mig ett nytt ord: Slactivism

Min relativt nyupptäckta favorit-podcast just nu: Spark på CBC i Canada. Riktig geek-radio som radar upp de mest intressanta reportage du kan tänka sig om webben och annan cool teknik på ett mycket trevligt sätt.
I det senaste avsnittet som sändes idag var en överaskning att det var med ett reportage om ”Danmarks största Facebook-experiment” och en intervju med min vän Internetpsykologen, som jag tjatat om rätt mycket på sistone 😉 Det var kul att höra även om jag läste på Facebook att Anders själv inte alls var nöjd med hur intervjun klipptes ihop. Lite experientiellt var det nog gjort. Men det är ju fedt med respekt att bli intervjuad av Spark, Anders!!
Men sedan lärde jag mig alltså även ett nytt ord. För från reportaget om Anders experiment med en Facebook-grupp som snabbt fick 27 000 medlemmar och som var lika svår att få stopp på som en skogsbrand, förde Nora Young lika snyggt som vanligt över programmet till nästa ämne i programmet: Slactivism.
Det är en kortform av Slacker activism som rakt översatt till svenska skulle bli något i stil med ”slö-aktivism” eller ”slashas-aktivism”. Exempel:
Man klickar för att gå med i en Facebook grupp och visar därmed sitt ställningstagande i en fråga. På Facebook kan ju det vara allt från ”Earth Hour” till ”Stoppa VAB-intygen”. Även att delta i Eart Hour genom att släcka sina lampor i en timma räknas som Salctivism. Sedan kan jag ju tänka mig att vart gränsen går mellan slactivism och activism beror på vem man frågar. En del tycker väl att allt där man inte handgripligen slänger gatsten efter polisen inte är riktig activism. Fransmänn verkar ha en fallenhet åt att tämma stora lastbilsflak med saker som rutten fisk, gödsel, sopor osv på mindre lämpliga ställen så fort de blir upprörda över något. Innan Internet var väl det starkaste uttrycket för en normalsvensks aktivism att skriva en insändare i lokalblaskan och underteckna den med ”Vän av ordning”.

Vristband som bärs för att visa sin ståndpunkt i en fråga. Vissa färger betyder vissa saker. Banden kan även ha en text inpräntad i sig.

Även sådana här vristband räknas tydligen som slactivism. Så jag antar att även rosa bandet och mustaschkampanjen räknas dit. Men på Internet frodas slactivism allra mest. För det är så lätt (FÖR lätt) att skicka vidare upprörda kedjemail (såå 1999) till alla sina kompisar. På Twitter används RT (re-tweet) mycket för att sprida slactivism. Och på Facebook går man lämpligen med i en kampanj eller grupp för att ta ställning. Det är lätt att klicka lite förstrött på alla inbjudningar som kommer.

Själv väljer jag noggrant ut vad jag går med i för grupper och vad jag inte. Bloggaren Isabelle Ståhl skrev ett bra inlägg om just Facebook-grupper för några veckor sedan. En grupp som heter ”Vi som älskar våra barn” skulle jag aldrig gå med i. För det är så självklara saker och det skulle vara intressantare att se vilka som går med i en grupp som heter ”Vi som inte älskar våra barn”. Man kanske borde starta en grupp som heter ”Vi som tycker om att andas”?

Men Anders Facebook-experiment tycker jag ändå bevisar att slactivism kan få stora följder och konsekvenser trots att det i grunden bara är 27000 slöa klick som ligger bakom succén med den falska slactivism-kampanjen.