Kategori: Blogg100

Tänkte tillåta mig att bli lite djupare och mer personlig än jag brukar vara på min blogg. ”Fånga dagen” på latin har blivit bland de mer irriterande och uttjatade fraserna i modern tid. Men ändå ligger det så mycket i det uttrycket.

Det är så lätt att vi fastnar och ältar det förflutna med frågor som: Varför blev det som det blev? Varför gjorde jag inte si eller så? osv. Eller så använder vi en stor del av vår tid till att oroa oss för framtiden. Grubbla och planera. Sätta upp mål och budget. Strukturera och optimera.

Men speciellt när man har barn tror jag det är viktigt att komma ihåg att livet är de där dagarna som passerar. De kommer inte tillbaka. Och det som har hänt har hänt. Och det som blir det blir. Glömmer vi bort det kanske vi plötsligt en dag tittar upp ur våra grubblerier och märker att barnen har vuxit upp och blivit stora under tiden vi varit djupt försjunkna i våra vuxengrubblerier.

Den här bilden delade min vän Jennifer på Facebook för några veckor sedan:

Tycker flödesschemat är så talande för hur meningslöst det är att bekymra sig för sådant man ändå inte kan påverka. Och kan man påverka så är det bara att göra slag i saken.

Jag tror inte jag grubblar mer eller mindre än andra, vare sig på det som varit eller det som komma skall. Men jag vet vad det vill säga att ta en dag i sänder. Och jag lärde mig det den hårda vägen när det under drygt ett års tid 2004-2005 hände lite väl mycket i min familj. Båda mina föräldrar dog i cancer. Pappa i sept-04 56 år och mamma i nov-05 57 år gammal. Min bror förlorade en dotter i 37:e graviditetsveckan i feb 2005. Och vi fick en dotter som föddes i vecka 24 i augusti 2005 och var sammanlagt 100 dagar med henne på sjukhuset innan vi fick åka hem.

Den tiden och länge efter det var det verkligen så att man levde för dagen. När det var som mest kritiskt och allt handlade om liv och död så levde man timme för timme. Och även om jag inte önskar min värsta fiende att behöva uppleva en liknande period så tror jag att alla de upplevelserna har gjort att jag fortfarande har lättare att leva i nuet. Allt materiellt och vardagliga bekymmer känns väldigt små i ett sådant sammanhang.

Av allt som hände då så har det ju gått så otroligt bra för vår pyttelilla dotter som fick en så dramatiskt start i livet. Hon är nu en pigg och frisk sjuåring.

Och varje morgon när jag följer henne och storebror till skolbussen och ser dem åka i väg till skolan så går jag iväg mot min egen buss med ett stort leende på läpparna och helt varm i hjärtat.