Bloggandet var början på sociala medier. Det var före Facebook, före Twitter, ja tom före Jaiku. Och som jag lärt mig mycket från bloggposter som alla kloka människor jag lärt känna har skrivit under åren.
Fortfarande så tycker jag att bloggen ska vara både privatpersoners och organisationers plattform och bas online. För har man inget att blogga om kan man lika gärna stanna i offline-världen. Men ALLA har något att blogga om. Alla har en historia att dela med sig av. Och kunskap att dela med sig av. Erfarenheter och roligheter. I en härlig blandning som är så lätt att söka, filtrera och länka.
Många gånger under åren har jag träffat på folk som tror att bloggande bara är folk som typ skriver sin dagbok och hänger upp den på allmän anslagstavla. Ordet blogg kommer ju från ”web log” så det var och är ju väldigt många som skriver dagbok på sin blogg. Och jag vet om flera bloggare som struntar i om någon läser vad de skriver. För de skriver mest för sin egen del, men har inget emot att det går att hitta och se om någon skulle vara intresserad.
Det pratas ju också en hel del om att folk i och med facebook och bloggar återger en skev och tillrättalagd bild av sig själva och sitt liv. Jag ser inte så stort problem i detta som många gör. För vi vet ju att det är så.
Det stördaste i vårt nya interaktionssamhälle är folk som på fullaste allvar tror att den bild vi återger av oss själva på facebook och bloggar är och borde vara 100% överensstämmande med verkligheten och sedan blir deprimerade för att deras liv inte är lika designat och perfekt som alla andras verkar vara. För allt handlar ju om marknadsföring av det personliga varumärket. Men vad vi delar och skriver. Och hur vi gör det säger ju en hel del om vilken bild vi vill ge av oss själva och en del om hur vi skulle vilja vara.
Vardagsbloggande uppgraderar vardagen
Min fru har bloggat i flera år. Och under långa perioder skriver hon något varje dag. Ofta med bilder. Det handlar mycket om familjeliv och inredning som är stora intressen i hennes liv. Och tidigare kunde jag ibland muttra något om att jag undrade om jag bodde i det där dockhuset som hon refererade till. Och bli irriterad att man aldrig fick röra i maten/fikat innan hon fotograferat. Och gav små pikar om att allt skulle snoffsas och piffas så väldans bara för att bli snyggt på bloggen. Men när hon gjorde ett längre uppehåll i bloggandet så märkte jag något: Vardagen blev genast mycket tråkigare. Inga små söta fikastunder, snyggt upplagd mat, pysslande och fixande. För en motivator (bloggen) var borta. Så då märkte jag ju att det var väldigt trevligt att ha den där bloggen som gjorde att vår vardag och omgivning blev lite trevligare, lite finare och lite mer tillrättalagd. Så sedan hon satte igång att blogga igen så har jag sagt och lovat henne och mig själv att jag inte ska säga ett ont ord om hennes bloggande. Istället så kan jag själv komma på mig att piffa och trixa till fikat och middagen lite extra för att det ska bli mer fotogeniskt och bloggvänligt.
Och nej, ni får ingen länk till hennes blogg. 😉 För den är väldigt personlig och på gränsen till privat. Ni hittar den inte via Google heller för eftersom hon har en hel del bilder på barnen där så har hon inte skrivit vårt efternamn någonstans och inget som kopplar bloggen med en viss geografisk plats.