Kategoriarkiv: Nätkärlek

Kärleksförklaring nr 18 i #blogg24: My bro Anders

My bro!! Face-to-face för en gångs skull

Ett foto publicerat av Daniel Erkstam (@erkstam)


Anders Sporring träffade jag första gången via det lilla nätverket Bloggers Monday som började träffas för att prata nya medier och marknadsföring första måndags morgonen varje månad 2009. Vi fick tidigt en väldigt fin och nära kontakt. Och även om det ibland gå långa stunder mellan gångerna vi ses face-to-face så behåller vi kontakten via de 10-tals kanaler online där vi följer varandra.

För ett par år sedan köpte jag ”The bro code” i julklapp åt Anders efter att läst boken själv. Allt var inte applicerbart på vår relation men  vi hade mycket roligt åt det som står där. Så det kan jag rekommendera som julklappstips om du som man vill ge något kul till en ”bro”.

Anders du betyder mycket för mig och jag är glad att få ha dig som vän. Du har lärt mig mycket och genom dig har jag lärt känna en väldig massa andra fantastiska, inspirerande och smarta människor. Vi har ju tex 177 gemensamma vänner på Facebook 😉 Och jag har lärt mig så mycket av dig och de andra.

Så jag säger som vi brukar: Kram bro!

Kärleksförklaring 16 i #blogg24: Super Mario

Super Mario

Game & Watch Donkey Kong från 1982Jag sa ju att det skulle bli högt och lågt i mina kärleksförklaringar. Idag vill jag hylla den lille italienska rörmockaren som Nintendo skapade på 80-talet. Det började med att han skulle rädda prinsessan från den ondskefulla gorillan som stod högst upp i ett virrvarr av plattformar och stegar och kastade tunnor. Jag spelade nog som Mario första gången på en lånad sådan här Game & Watch-konsoll. Året var 1982 och jag var fast.

super-marioSedan har jag nog spelat i stort sett varje version av Super Mario i serien ovan. Inte alltid på egna konsoller. Första gången något av våra barn spelade Super Mario var nog på en Game Boy. Och det är ju precis samma version av spelet som på NES många år tidigare.

På senare år har jag spelat Mario mest via Wii och nu sist på Wii U. Vi har alla Super Mario spel som kommit för Wii förutom Galaxy-spelen som vi inte alls gillade. För Super Mario har varit det spel som vi spelat mest tillsammans: Jag och våra två yngsta. När lill-tjejen var för liten för att klara de svåraste hindren i banorna var Super Mario så bra på Wii. För man kan ta en medspelare på sina axlar och hoppa över hinder och fiender. Så vi spelade igenom banor tillsammans och när det kom något svårt så slängde jag upp hennes karaktär på axlarna, hoppade över hindret och släppte ner henne på andra sidan.

Nu är hon 9 så nu är det ofta hon som klarar banor och bossar bättre än vad jag gör. 🙂

Vår senaste favorit är Mariokart 8 för Wii U. Men jag gillar även de gamla spelen. Så mitt projekt just nu som jag tänkte göra är en Arkad-maskin med chrystal joystick och hela kittett, driven av en Raspberry Pi och en emulator. Det viktigaste spelet som jag vill få till på den är Donkey Kong i första Arkad-versionen från 1981. Och därmed skulle cirkeln liksom bli sluten.

Donkey Kong Arcade machine from 1981

Det bästa med Super Mario är alla stunder han har gett mig tillsammans med mina barn. Att sjunka ner i våra Fatboys och spela lite Super Mario med Oliver och Natalie efter en stressig dag på jobbet är den ultimata formen av mys, samvaro och avkoppling.

Tydligen känner folk i min omgivning till min passion för denne lille rörmockare. För när vår praktikant på jobbet slutade sin praktik i fredags hade hon gjort ett kollage på oss alla på Salgado. Gissa vem jag var avbildad som? 😉

Kärleksförklaring Nr 15 i #blogg24: Mina elever

Äpple på böcker

Idag tänkte jag skicka lite nätkärlek till en stor skara: Mina elever. Och av de elever jag haft de senaste åren i olika utbildningar och kurser så tänkte jag fokusera dagens kärleksförklaring till eleverna på Medieinstituet i Stockholm i kursen ”Webbkommunikatörer sociala medier” där jag undervisat tre årskullar i rad i sociala medier.

WKS12

Min första bekantskap med eleverna i denna utbildning var de som nu är färdigutbildade och hette WKS12. Jag kastades in hippsvipps mitt i en kurs och mitt första möte med klassen började så här:

Jag hade knappt börjat på Salgado och skulle hoppa in istället för en som slutat på Salgado. Jag visste alltså inte ens riktigt vart jag skulle hitta klassen 😉 , men 30 sek efter att ovanstående postades så ramlade jag in i klassrummet och hade några lektioner med dem. Dessa elever har jag fortfarande kontakt med via Facebook och andra kanaler och jag tror att de allra flesta idag jobbar som stjärnor inom webbkommunikation och sociala medier.

WKS13

Nästa årskull WKS13 hade jag hand om en hel termin och därför hade jag chansen att ha bättre översikt över hela kursen och vad de skulle få med sig innan kursen var klar. Dessa elever har jag också fortfarande kontakt med och de är färdigutbildade till sommaren. Så är det någon som behöver anställa en vass webbkommunikatör så kan det fortfarande finnas någon chans att norpa en av dem.

WKS14

  Tidigare i höst har jag så haft en tredje klass WKS14. Och de träffade jag första gången i september. De var då helt nya på ny utbildning. Och det har varit helt fantastiskt att följa klassen och se hur de redan på en termin genom alla de olika kurser de har gått, har lärt sig massor och redan tar för sig på nätet och i olika sammanhang. Jag har nyligen (kraftigt försenat, sorry) gått igenom alla inlämningsuppgifter och annat betygsgrundande för denna klass. Det blev genomgående höga betyg. Och det är fascinerande att se hur de rakt igenom hela gruppen är så peppade och engagerade. Alla ger järnet och visar att de verkligen vill lära sig hantverket och att de redan greppat så mycket.

Jag tycker om att undervisa och njuter av när jag märker att folk lär sig något av det jag förmedlar. Detta gäller alla sammanhang där jag föreläser och undervisar. Kanske min särskilda kärlek till dessa elever på Medieinstitutet beror på att det är så fokuserade på precis det jag jobbar med. Då jag i andra sammanhang får jobba hårt för att få folk att förstå vilken fantastiskt kommunikationsrevolution vi upplever just nu så köper dessa elever mitt resonemang rakt av och vill bara veta mer, mer!! 🙂

Nuförtiden är det inte äpplen man ska ge till lärare om man vill fjäska. Det är lika omodernt som skolböcker (vi har inte använt en enda bok i mina kurser med WKS). Nej, det som gör den här läraren riktigt glad. Det är istället Tweets som den här (som jag skrivit om på Salgado.se): … eller som när en elev sitter på en skitdyr Internet-konferens med influgna amerikanska föreläsare och twittrar så här:

 

Eller när de säger så här:

Så Webbkommunikatörer på Medieinstitutet: I love you all! Härligt att kärleken verkar besvarad 🙂

Kärleksförklaring nr 14 #blogg24: Kiruna, min födelsestad

Kiruna i vinterskrud

Idag går min kärleksförklaring till Kiruna, staden där jag föddes. Och jag bodde också de 14 första åren i mitt liv i Kiruna kommun. Min farmor och farfar bodde där så länge de levde och jag har fortfarande många släktingar och vänner där. Det är långt dit så det blir inte så ofta jag besöker min födelsestad. Men det är alltid trevligt att återvända. Och jag slås alltid av hur vackert där är. Staden ligger uppe på fjällmassivet och tågstationen som ligger på en av de lägre punkterna i staden är över 400 meter över havet. Så de högsta punkterna i staden ligger över trädgränsen. Från den lilla skidbacken på Loussavara har man en fantastisk utsikt i alla riktningar.

Kiruna gör det svårt att älska staden

Det är nära till fantastiskt skidåkning. Och det är nog vinter, skoteråkning och vintersport man ska gilla ifall man ska trivas med att bo där. För vintern är lång. Sist jag var i Kiruna var i midsomras och då såg det ut så här:

Sedan var det sommar i ett par månader och i september kom första snön för hösten. Så man kan säga att Kiruna gör det svårt att älska staden. Men jag gör det ändå. Bara jag inte behöver bo där. 😉

När LKAB mår bra då mår Kiruna bra

Jag är glad att min födelsestad blomstrar nu. För LKAB, som hela stadens överlevnad hänger på, går som tåget. Och som de flesta känner till så pågår ett enormt projekt med en stor del av staden som ska flyttas pga en malmfyndighet som finns rakt under en stor del av den nuvarande staden. Denna malmfyndighet minns jag att vi fick höra om redan i skolan i mellanstadiet på 70-talet. Det är kanske nu först de senaste åren och delvis tack vare högre pris på järnmalm som projektet blivit realistiskt. Järnvägen förbi Kiruna och tågstationen har redan flyttats, en stor sjö har torrlagts osv. så arbetet är redan i full gång. Ska bli spännande att följa projektet framöver och jag hoppas jag har möjlighet att besöka min födelsestad snart igen.

Kirunaborna

Många sörlänningar som åker till Kiruna kan uppleva Kirunabor som kärva och bistra. Men det är bara så man pratar till varandra i Kiruna. Så om du stannar och tankar bilen i Kiruna och du tycker att personen i kassan verkar sur och vresig så behöver det inte alls betyda att det är så. För under den lite kärva och bistra framtoningen finns för det mesta mycket trevliga, hjärtliga och ärliga personer. Det är liksom inga krusiduller med Kirunabor utan raka rör.

För några år sedan pratade jag med en snacksalig säljare som hade värsta utpräglade Stockholmdialekten. Och han berättade att han rest mycket till Kiruna i ett tidigare jobb. Ouch!! tänkte jag. DEN dialekten och DEN snacksaligheten i Kiruna… kan inte ha gått så bra. Så jag frågade lite försiktigt om han trivdes i Kiruna. Och han svarade att det inte var några problem så fort han förstått två saker:

  1. Han skulle inte åka upp över dagen utan alltid planera in så han stannade kvar minst en natt. Kirunabor gillade inte folk som flög upp och ner över dagen från Stockholm.
  2. Han frågade folk om deras skotrar. Då brukade det inte ta länge förrän han stod på någon garageuppfart och fick se senaste skoterköpet.

Generellt för alla kulturer så kommer man långt genom att vara lite lyhörd och inte hålla så hårt på sina egna principer och sitt eget sätt att vara. Så funkade det även för den här säljaren från Stockholm i Kiruna.

Kärleksförklaring 13 #blogg24: Traditioner

(Klicka på bilden för att komma till Skyltat.se där jag lånat bilden)

Idag är det ju Lucia och då tänkte jag passa på att ge en kärleksförklaring till just traditioner. Det finns många traditioner jag gillar och Lucia är en av dem. Ibland kan det vara svårt att skilja på vad som är seder, bruk och traditioner. Men min definition på tradition är sånt en liten eller stor grupp människor gör på ett visst sätt vid upprepade tillfällen. En gång är ingen gång. Men gör man det en andra gång så kanske man skapat en tradition. Min kärleksförklaring är därför idag inte bara riktad till just Lucia utan till traditioner i största allmänhet.

Så här såg det ut i Långhundra kyrka igår morse då barnens skola firade Lucia:

Väldigt bra sångare i årets luciatåg. Tack Långhundra skola för mkt fint luciatåg. #stämning #lucia

Ett foto publicerat av Daniel Erkstam (@erkstam)

Jag måste även samtidigt påpeka att det i vissa kretsar påstås att våra största helger och starkaste traditioner skulle vara i fara pga att vi tar emot så många till Sverige från andra länder. Lisa Magnusson skriver på Metro just idag mycket träffsäkert om protestgrupperna på Facebook för folk som tror att våra traditioner skulle vara hotade. Till att börja med så tycker jag att det är märkligt att just dessa nationalister tror att vi har så svaga traditioner i vårt land att vi skulle överge dem bara för att vi får influenser från annat håll. Dessutom är det ju rent trams att tro att några traditioner öht har varit exakt likadana i alla tider. Traditioner skapas i större eller mindre grupperingar. Och ska man ha den hållningen till traditioner borde vi isåfall skippa julen och gå tillbaka till att fira midvinterblot med människooffer och andra mkt otrevliga saker som vikingarna höll på med innan Sverige blev ett kristet land.  😉

De största högtiderna hemma hos oss är jul och påsk. Och när de gäller de två storhelgerna är det kanske mest noga att allt blir så som vi tycker att jul och påsk ska vara. I vår familj har vi som säkert de flesta andra, helt egna traditioner kring både de högtider som de flesta firar. Vi gillar även att få extra anledningar till att fixa lite extra gott och mysigt som tex kanelbullens dag, våffeldagen, fettisdagen (som vi firar många tisdagar i rad ;). De vuxna i familjen gillar surströmming och därför har vi hittat ett gäng som vi kan få äta surströmming med en gång varje höst.

En mycket trevlig tradition som jag bara fick uppleva ett par gånger var då vi bodde i Stenhagen i Uppsala 94-00. De sista åren där gick barnen på ett dagis där de införde traditionen att varje år på FN-dagen ordna med ett knytkalas. TIll det knytkalaset fick alla ta med sig en maträtt eller ingrediens till en festbuffé. Så det var mat från Sri Lanka, Bangladesh, Somalien, Chile mfl länder som dukades fram. Ett år tog vi med Karelska piroger med äggsmör, som ju är en finsk specialité. Svenska familjer tog med hemrullade köttbullar eller något annat svenskt gott. Det var väldigt trevligt och väldigt gott och en tradition jag gärna hade fortsatt med.

Till sist: Traditioner är vad vi gör dem till. Och traditioner har i alla tider förändrats och förnyats. Lucia-traditionen skulle inte hotas eller förstöras av att det skulle vara 4 lucior i tåget, som alla är pojkar. Nya traditioner skapas och kommer till vårt land hela tiden och så har det skett i alla tider. Halloween, Alla hjärtans dag och Black Friday har införts i Sverige genom den inverkan som amerikansk kultur har på oss. Men dessa traditioner gör inte att vi firar mindre jul och påsk. Varje familj har möjlighet att välja vilka traditioner man vill ha som de största. Och valet styrs av vilka man gillar eller vilken tro man har.